LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet dundrar vidare

Återflytten till Stockholm har betytt mera för vår familj än vi någonsin kunnat föreställa oss.  Mina barn är glada och älskar sina respektive skolor.  Det går bra för dem.  De är hemma. De passar tunnelbanetider och ser till att komma i tid till skolan, fast resvägen för båda blivit mycket längre. Min dotter kom – till sin förvåning – in på sitt förstaval, i den gymnasieskola som har flest sökande i Stockholm och höga medianpoäng; på en linje som är krävande, på gränsen till för krävande, men hoppeligen orkar hon lyfta sig detdär lilla, lilla extra för inte bli knäckt. Efter fyra tunga främlingsår är hon i sitt eget esse igen och så lättad och glad. Min son som gick ut trean i våras, utan att ha lärt sig läsa, knäckte koden inom två veckor av meningsfull innehållsläsning  istället för ett evinnerligt ljudande och traggligt stavande och viktigast av allt; i en lugn liten grupp med allt i både undervisning och på rasterna, organiserat för maximal koncentration och minimala störningar. När han insåg att läsandet var ett redskap för att förstå världen bättre, och göra bättre ifrån sig i skolan, tog han till sig läsandet med effektiv iver och nu får hans nyfikenhet konkret utlopp inte bara via händerna och ständigt oroligt frågande utan också genom resonemang kring valet och andra aktualiteter som han dagligen läser om i Metro.

Jag har ägnat en stor del av sommaren åt att få kontroll över mitt blodsocker. Det visade sig vara svårare än jag trott. Men efter att ha köpt egen sockermätare och bekostat mätstickor, som jag bränt av på 10-20 mätningar om dagen, i fem veckor och nu max tre gånger per dygn, vet jag mycket väl vad  jag tål. För att tappa vikt måste jag ligga på högst 5% KH-intag per dygn, snabbast effekt på vågen, blir det runt max 5 gram per dygn. För att få koll på sockret kan jag ligga runt 5% utan att blodsockret skenar. Vikten står då nästan stilla. Måttbandet visar långsam krympning oberoende av KH-procent.

Idag mäter jag inte maten, jag vet i stort sett vad jag tål men följer måttbandet noga, cyklar och går och tar tid och känner efter hur orken ökar.  Jag kommer att väga mig ibland, eftersom jag trots allt vill bli normalviktig med tiden. Just nu prioriterar jag att hålla sockret i balans och att även i fortsättningen slippa medicinera.  Vikten behöver inte rasa, bara den inte ökar.

Jag har läst en hel del i sommar och insett att jag inte har vad som krävs – ännu – för att försöka mig på att råda andra. Därför har jag börjat blogga mycket nära min egen navel och kring sockermätandet, på LCHF.se.  Jag finns där under en sporadiskt uppdaterad  blogg som heter ”Stick i fingret och färre kolhydrater”.

Jag räknar med att vidmakthålla min totala amatörism i kostfrågor ett bra tag framöver.  Och förr eller senare kommer jag att, mer eller mindre helt, skippa alias-bloggandet för att skriva i mitt eget namn.  Anonymiteten är inte på långa vägar, lika viktig för mig här i Stockholm, som den var i främlingstillvaron därborta i Västra Götaland.

Börjar få lite känningar av mitt eget esse IRL och det känns just nu som att vinna på lotto. Livet som främlingar knäckte oss inte! Det börjar kännas som om det gjorde oss starkare – även om priset var högt.  Utan LCHF, utan bloggar – mina egna och andras – och utan mina mejlvänner och på senaste tiden också Fejan, kan jag inte föreställa mig hur livet hade sett ut idag.

Kan inte låta bli att upprepa: Nu är vi i vår familj där vi ska vara!

Igår var vi på samma ställe som Stellan Skarsgård men jag är rädd för att varken vi eller han kommer att vara glada på nästa söndags valvaka – och fyra år framåt.

Annonser

Written by mollalena

2010/09/13 den 12:35

Publicerat i Uncategorized

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Välkommen tillbaka till skrivandet, Mollalena. Du har varit saknad 🙂
    Jag gläds verkligen med dig och din familj, vad härligt att det går så bra för dina båda barn.
    Uppbrott kan vara jobbiga, men ofta leder de till något bättre.

    Hoppas ditt blodsocker fortsätter att hålla sig på mattan, skönt att det funkar bra nu.

    Jag tror du kommer att kunna hjälpa många framöver, med dina kunskaper och vetgirighet, tillsammans med förmågan att uttrycka dig på ett intressant och engagerande sätt.
    Sköt om dig. Kram Birgitta

  2. Tack Birgitta. STOR KRAM tillbaka och GRATTIS till dig och Östersund för den fina utmärkelsen till Matlandethuvudstad med mera med mera.

    Allt gott!

    mollalena

    2010/09/15 at 11:16


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: