LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF-livet. En läkares skräck, tänker jag bli idag!

Blev inspirerad av kommentarerna nyss och bryter pausen en aning.

Jag sitter och laddar inför att min läkares chef ska ringa mig. Min läkare är på semester och jag brukar få blodprov tagna med några månaders mellanrum, för att jag inte går med på att lyda de råd jag får men ändå vill ha koll på hur det ser ut med de ”vitala” blodprovsmarkörerna (kolesterol, apo och socker) när jag nu har fått konstaterat att jag har dendär ärftliga faktorn som syns på apo-provet – om man tar hela, alltså apoA och apoB och kvoten + ett tredje, det som visar ärftlighet (att ha två bypassopererade hjärtsjuka föräldrar och många hjärtsjuka eller i förtid döda släktingar, är kanske ett mera uppenbart ”bevis” iofs) och det som enligt de amerikanska specialisterna är det enda värde som inte påverkas varken av kosten eller av statiner! Eftersom jag ratar de gängse kostråden, är statiner det jag får höra från läkarna, att jag absolut borde ta, annars… (!)

Dehär blodproverna cirka var sjätte månad, är det enda min vårdcentral kan ”bjuda på” och första gången jag lyckades tjata mig till att apo-provet togs, var i oktober 2009. Då kunde min läkare inte analysera svaret och bad mig googla! (Vilket jag ju gjorde innan och fortsatte med efteråt). I mars togs ett nytt prov men då hade läkaren inte satt sig in i vad en kvot är (!) eller något annat om apo-provet, så då beställdes bara Apo A!!! Väldigt fiffigt!

Nu när jag ska flytta mina papper till Stockholm (ville avsluta en del för sonens räkning på Sahlgrenska innan vi klippte de formella banden till Västra Götaland. Maken och dottern är sedan början av maj stockholmare på riktigt p.g.a. dotterns gymnsieintagning och vi andra följer efter inom en vecka.) bad jag om ett nytt blodprov i samband med att jag hämtar ut mina journaler (mest för att få ett helt apo-prov, resten av provet som togs i mars kan duga som startpunkt för en ny  läkare till hösten). Jag vill ha ett hyfsat färskt provsvar med mig när jag ”jagar fram” en ny (hoppeligen hjärt-)läkare till hösten och jag vill veta om något har hänt sedan i mars. Jag har varit ”duktigare” med kosten nu i ett antal veckor och vill ju också därför veta om det visat sig på proverna. Jag förklarade noggrant varför jag behövde det och vad som blev fel med att bara ta ett ApoA-prov och sköterskan anade inte att det skulle bli problem. Men så var det alltså en liten iskall bosso-grosso-typ som chefar på vårdcentralen under sommaren. Och hon sa nej. Utan förklaring. Fel person att låta bli att motivera sig inför, råkade hon ju på.

I min vrede över eländet slängde jag en kaskad av ord över sköterskan, bad om ursäkt för att jag gav mig på pianisten och fick en extra telefontid inbokad med läkaren.

Vårdcentralen här är inget vidare … men det stämmer väl för alltför många vårdcentraler i detta läkemedels(företags)förlamade land. Diabetessköterskan har jag tjatat om till förbannelse men jag kommer att trycka hennes dumma svar i halsen på dendär läkaren som ringer idag också. Ingen ska idag i Sverige, opåtalat, påstå sig vara ”i lag förbjuden” att hjälpa och stötta en patient som väljer att – med ganska kännbar och mätbar framgång nota bene (!) – kostbehandla sin sockersjuka med hjälp av LCHF.  Det vore det självklara att hon hjälpte mig med sockermätare och stickor på recept och att jag precis som de som väljer det nu så etablerade naturalförloppet med hjälp av medicinering, skulle få hjälp att undersöka vad jag tål, hur mitt blodsocker reagerar en och två timmar efter måltid och att kanske få koll på hur sockret beter sig på natten och sådant. Visst kan jag tänka att jag mår bra och att det är bara rena rättshaveristbeteendet att kräva ditt och datt, när man ändå klarar sig själv så bra. Men min ärftlighet är så stark – och släktens oro så (smittsamt) stor, för att jag ska påskynda mitt frånfälle genom att misshandla mina ådror, som jag gör när jag varken äter mediciner eller margarin för att hålla mig vid liv.

Jag har lyckats pressa mig till dehär blodproverna nu i drygt två år och en remiss till undersökning angående ett ben som av oförklarliga/oförklarade skäl har mycket dåligt lymfdränage och därför svullnar enormt under knäet (skitkul med en stock till höger och ett riktigt snyggt ben till vänster, på samma människa och ganska trist att behöva gå med stödstrumpa för att hålla ihop benet och för att inte behöva börja släpa på det tunga benet). Som tur var hamnade jag i händerna på en kärlkirurg i Skövde, som jag lyckades övertyga om att det är fel att ge sig med ett ”vet inte” förrän man uttömt alla möjligheter att undersöka och ta reda på, allt som går att få reda på.  Vi närmar oss nu ett slutligt ”vet inte varför men vet i alla fall vad” (med möjlighet till recept på bättre stödstrumpor än de dyra och kortlivade/dåliga som man hittar på egen hand) och jag tar med mig journalen därifrån till Stockholm. Hade jag suttit kvar i vårdcentralens rävsax med benet hade jag (väl fått gnanga av det, hihi, och) inte vetat mera än att många av mina hjärtsjuka släktingar har haft ben som inte varit ett par utan levt varsitt liv, varav det ena som uppsvullet. Nu vet jag att det knappast (men eventuellt) kan ha med hjärtat att göra men det kan lika gärna vara helt oavhängigt av den övriga cirkulationen och bara en lokal skada som inte går att förklara. Hårklyverier, men bättre än att ha ensam vårdnad över hela det diffusa orospaketet. I Skövde kanske jag skulle komma vidare till undersökning av hjärtat men genom Annika Dahlqvists blogg vet jag nu vart jag ska vända mig för att få hjärtat och alla kärlen från mellangärdet uppåt, kollade, om jag betalar själv. Väljer att söka mig till den varianten.

Under mina fyra år här har jag belastat vården tämligen blygsamt och bara det att jag inte valt att få medicinbehandling av min diabetes, måste ha sparat in kostnaden för blodprovstagandet, så att jag varit en ”lönsammare” patient än alla de som måste få hjälp  med att ”ställa in” sin sjukdom efter medicinen, istället för att få hjälp att odla sin förmåga till relativ ”friskendom” och till att vara relativt symptomfria diabetiker, så länge som möjligt.

Ja jisses!

Utan tvivel är man inte riktigt klok!

Annonser

Written by mollalena

2010/07/05 den 11:16

Publicerat i Uncategorized

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Hej!
    Tänker på er… Har varit en turbulent tid här, är väl fortfarande lite si o så men det ser ljusare ut. Ta hand om er o framförallt dig själv! Kramar!

    Mona

    2010/07/05 at 10:20

  2. Borde finnas många av din sort i dagens samhälle. Starka kvinns, med skinn på näsan, som orkar kämpa mot auktoriteter = mot sådana som tror sig vara auktoriteter. Hoppas att reder upp sig till det bästa. Har också följt det du skriver på FB.

    Maj-Britt Stordahl

    2010/07/06 at 10:13

  3. Tack för omtanken båda två. Nu behövs inga flera planerade återbesök eller laseringrepp. Så vi tar ledigt och börjar ställa oss mot Finland, snart. Och jag fick min blodprovsremiss, lite munhuggande bara (nästan lite synd, eftersom jag var rustad till tänderna med dräpande argument) men sedan lovade hon att det skulle läggas till ett helt apo-lipo-prov (är dock fortfarande lite osäker på om hon lade till också det tredje provet, det som visar på något värde som har med ärftlighet att göra – men får jag nu en verklig kvot mellan Apo-A och Apo-B, så får jag ge mig till tåls tills jag får tag på en hjärtlkare i Stockholm.

    Mona: Hoppas det ljusnar mer och mer nu. Allt gott!

    Maja: Funderar vidare på ”min sort”, hoppas den sorten inte sitter lika låst i det lilla livet när barnen är ordentligt ”inskolade” i Stockholm senare i höst. Misstänker att det inte blir så många knop innan valet, tyvärr, men hoppas kunna göra ”något lite” i alla fall för att vända dagens galenskaper lite åt ett mänskligare håll och så hoppas jag ju att det ska gå att delta i fällandet av livsmedelsverkets galet sjuka, så kallade, hälsoråd till sockersjuka och hjärtsjuka. Allt gott till dig med.

    mollalena

    2010/07/07 at 11:52


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: