LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet. En pudel är på sin plats.

Eller en pudelvalp allra minst, kring GI-noll och desperat LCHF-bantning.

Jag ska inte mera fortsätta inbilla mig att det är det bästa för mig! Minskad stress är det första målet nu.

Sedan min senaste viktminskning, några kilo före påsk; tror jag det var, orkar inte kolla längre, sedan när jag nu igen jagat upp mig över att vikten står stilla eller går lite upp.  Stressen gör att det mesta blir till en smet av ”åtgärder” från dag till dag, som  jo, jo just så, (på renaste finlandssvenska) lätt uträknat, blir en gammal bekant goding: jo-jo-bantning, upp och ner och upp igen och

– panik

– tre kilo ner

– stopp

– upp igen

– nä nu jälar!

Och så vidare…nya nu jälar och nya utskrivna ”dagsprotokoll” och skärskådande av missarna och segrarna.

I veckan tog jag tag i GI-noll igen – sedan sommaren 2008 har det alltid funkat någorlunda att dra ner till max 5 % kolhydrater och mindre än så, rentav mycket mindre (5 gram/dag var måttet förra våren, då jag tappade ett par kilo i veckan tills det tog stopp och vikten sakta kröp uppåt på vågen igen). Fram åkte badrumsvågen. Igen! Fram åkte de dagliga hysteriska vägningarna. Fram åkte hushållsvågen. Fram åkte MinMat-registreringen…

…och stressen, den som nu inte varit att leka med på mycket länge och som inför återflytten till Stockholm förstås eskalerar , den stressen maskerade sig nödtorftigt till iver. Vad ska man kalla det annat, när man jagar på sig och hejar på sig och klappar sig på axeln medan man fyller i ”x gram ägg”, ”x gram Smetana”, ”x gram smör”och så vidare, tills man trycker på ”dagens intag”, till slut. Skriver ut bladet. Jämför mikronutrienter och makronutrienter, gram, procent och kalorier. Blir förskräckt över att det är sådana ”ohyggliga mängder” kolhydrater i kalvlever, att kalorimängden i måttet ”en handflata” på tallriken gick upp över 2000 – en bra bit faktiskt.  Huvva huvva.

Sätter in protokollet i en pärm och börjar nästa dag ”från rent bord” på skärmen men med stressen ”göra bättre ifrån mig idag” bankande, som rockmusik mot bröstbenet.

En sönderbantad skalle, sitter sedan 40 år på en sönderbantad kropp och när huvudet är tokigt får kroppen lida. LCHF eller fasta eller svält eller Viktväktarna eller Atkins eller ISO kan kvitta. Metoder är ett hår av hin! Att välja ”avstå” som generalnyckel till förväntad ”belöning” i form av viktnedgång ”till sommaren”, det sitter som berget – tydligen.

”Det ska inte glappa mellan liv och lära” har jag tagit från ett uttalande om Strindberg som Jan Myrdal en gång gjorde. Det är lätt att lura sig själv…

Man kan tro stenhårt på att man lever som man lär och ändå…ja… tassa omkring i nattmössan och leva som man alltid gjort, i stress, och den korkade skallen kan flyta i en egen rymd av ”kunskap” medan kroppen hojtar ”stopp och belägg” och ”skärp dig”!

I veckan får jag svar på senaste blodproverna och det känns ganska nervöst…varför skulle till exempel blodsockret ”sköta sig” när vikten spjärnar emot? Att blodsockerhissen fortfarande är lugn, behöver inte betyda att den är frisk. Men mest nervöst är det förstås att tänka på att sitta med läkaren och försvara sig ifall ”kolesterolet är högt”.  Det enda i blodfettväg som på riktigt skrämmer mig är den ärftliga faktorn, som ingen  verkar kunna förklara – så jag fattar – hur jag ska hantera, så att den inte från sin extremt höga plats på skalan, huxflux flyger ner och bokstavligen hugger till i hjärteroten, fast jag i övrigt skulle vara hur frisk som helst och de övriga värdena skulle vara fina. Mera stress…är kanske just det som behövs för att denhär konstiga genetiska faktorn ska ta över hela bygget. Men nog låter det för dumt, när jag läser på nätet (med mina lekmannaglasögon) och överallt stöter på att statiner inte hjälper mot just det enda som är riktigt alarmerande i mina provsvar. Och ändå är just statiner, det enda som läkaren, med sin legitimation i behåll, får lov att ordinera. Oklart om statiner hjälper mot så mycket annat heller, hos till exempel de sockersjuka, som knaprar dem ”just in case” utan att ens ha denna djävulska fara: ”högt kolesterol”.

Helgens utbildning i Anna Halléns suveräna kursupplägg: Kostgajden, kommer kanske inte att leda till att jag själv börjar bjuda in till kurser ledda av mig. Det får ju tiden visa. Det är ju inte ristat i sten att jag alls ska driva kostrådgivarlicensen så långt som till att göra kostrådgiveriet till min nya profession…särsklit inte medan jag trampar och kämpar och själv är kvar i träsket.

Svårt att predika hälsa om man själv fortfarande är sjuk…typ.

Repetitionen av det viktigaste i kostrådgivarutbildningen, förpackat i ett sexveckors  lekmannapaket och en handledarpärm, var värd varenda krona. Läs mera om Kostgajden i pdf-form och mycket mycket mera på Annas hemsida. http://www.annahallen.se/

Min skalle kanske inte är fullt påskruvad ännu men den rasslar igång och lusten att ta hälsan på större allvar vaknade igen, liksom lusten att testa kursen på mig själv och att läsa på om inflammatoriska och antiinflammatoriska processer, i förhållande till hjärt-kärl-sjukdom, vaknade på nytt.

Jag har tagit till mig många saker ett varv till, som jag i somras på kursen hos http://www.mfhalsoutbildningar.se/

fick AHA-upplevelser av, men sedan…ja…lite tappade bort,  i brist på IRL fortsättning – annat än ”på min kammare”. Det finns inget verkligt ”Halleluja utan huvud” i att jag hyllar Anna Hallén med ett eget inlägg, efter att ha suttit på kurs för att tillägna mig principerna i hennes kursupplägg Kostgajden.  Bara vanlig glädje och en dos återuppväckt beslutsamhet.

Jag började med LCHF i februari 2008 för att bli generellt friskare och fri från min begynnande sockersjuka (så kallad diabetes typ 2) och för att inte drabbas av (mera) hjärt- och kärlsjukdom än det höga blodtryck som jag, likt i stort sett hela min släkt, på pappas sida, dras med.

Min sönderbantade kropp, svarade mycket bra till en början och ketosen höll i sig, i ett halvår och ett kilo ner i veckan var mycket inspirerande. Någonstans i bakhuvdet satte sig en envis tanke ”utan ketos ingen viktminskning” och en annan ”det enda som funkar för att sockersjukan ska hålla sig i schack är strängt ketogen kost”.

Från den vinkeln blir mötet med läkaren nu på torsdagen inte lika skrämmande. Jag ahr varit där förr. Hon tror ju att kolesterolet är själva branden i kroppen, medan vi och den seriösa vetenskapen egentligen vet, beyond all reasonable doubt, att kolesterolet är för kroppen – och hjärtat – vad brandkåren är för eldsvådan – om det brinner.

Jag kommer inte att skriva om det konkreta upplägget i Kostgajden, det är skyddat. Men i sex veckor kommer jag att arbeta med den och rapportera mina resultat här i bloggen.

Eftersom jag kommer att följa även recepten (i stort sett) kommer jag inte att kunna beskriva mina måltider i detalj. Jag kommer att ligga på sjukhus med min son under några dagar i slutet av april, början av maj och då vet jag av erfarenhet att maten måste bli ganska enahanda – föräldraköket är inte stort och det ska delas med många. jag ska ha med mig frysta matlådor och kokta ägg och burkfisk och vad jag nu klarar av att klämma in i de små utrymmen jag får använda (sonen behöver också några burkar bra flytande föda eftersom sjukhusmaten i flytande form knappast är bättre än dito på tallrik).

I huvudsak ska jag dock gå på kurs, från och med imorgon och avslutar kursen på nationaldagen den 6 juni en vecka innan vi flyttar hem igen.

Tills dess blir det just här, mest bara avrapportering av veckans läxor och däremellan så lite som möjligt om själva LCHF-livet.

Slutbluddrat får det nu lov att vara. Bludderbloggandet får ske på annat håll, det är ändå det som hållit mig vid liv sedan våren 2007 här i min relativa lyxexil, på den platta västsvenska vischan.

Just här blir det nu mindre snack och mera verkstad.

Ut med vågen. Ut med Minmat. Ut med procenträknandet. Ut med hela vikthetsen. In med mättnad. In med mera både lugnande och stimulerande  aktiviteter. In med promenader och cykling och …. vad mera? Det får vi se.

Allt ska jag nu sila genom mig själv. (enligt den gamla uppmaningen från Walt Whitman).

No Retreat, No Surrender!

http://www.youtube.com/watch?v=oQ5eytYif7Q

Annonser

Written by mollalena

2010/04/18 den 11:29

Publicerat i Uncategorized

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Lycka till, Mollalena. Jag tror på dig. Precis som du anser jag Anna Hallén som en av de bästa kostförespråkarna. Sunt förnuft äger 😉

  2. En sak har slagit mig. Det är otroligt svårt att förhålla en positiv syn i största allmänhet och ska man få till det i alla fall en liten stund, så kräver det ett riktigt hästjobb. Minsta lilla negativa tanke, gör att nedåtfärden går i en rasande fart. Min käre make påpekade, ”att det är då underligt hur kroppen är konstruerad, tänk att man ska jobba ihjäl sig för att hålla sig positiv men det går på ett kick att hoppa in på den negativa sidan”.

    Maten är inget problem för mig ännu (tillhör den lyckligt lottade skaran). Däremot kör jag Qigong flera gånger i veckan för att hålla mig i fysisk och psykisk trim, det kräver som sagt ett hästjobb …
    To be continued…
    Hälsn Gabriella

    Gabriella

    2010/04/20 at 07:44

  3. Du ger mig ny energi! Var nära att ge upp. Du är fantastisk! Och lycka till! Nu ska jag ge mig tid att än en gång läsa vad du skriver i dina tre bloggar! Har redan börjat! Vilken energi du har. Och med stort intresse följer jag dina fortsatta skriverier. Ska också följa med Anna Hallens skriverier. Birgitta Höglunds blogg följer jag också. ”Snålvattni byri rinn” när jag läser hennes recept och beundrar fotona i bloggen.

    Maj-Britt Stordahl

    2010/04/20 at 09:41

  4. Hej igen!
    Nu dröjde jag med svaret, som vanligt. Tack för att du tror på mig! Det ingår väl i denhär ”kursen” att jag också ska börja göra…

    mollalena

    2010/04/27 at 12:11

  5. Så sant Gabriella! Jag ha ringen större fallenhet för positivt tänkande, i den form som lanserades i och med New Age med mera på åttiotalet. Men jag börjar lära mig (mycekt genom både Anna och även Jonas på kostrådgivarkursen) att hjärnan inte förstår skillnaden mellan att tänka ”jag ska inte” och ”jag ska”. Den förstår helt enkelt inte ordet inte och på det sättet blir tanken skapande och framkallar lika mycket det man ”inte ska” som det man ”ska”.

    Så där kommer dedär negativa tankarnas kraft indundrande precis som din make säger. och innan man vet ordet av har man stopplat och fallit. (Krama honom lite extra när du hälsar från oss).

    Med qigongandet ligger jag efter fortfarande men….det ska bli! Om inte förr så ska det bli en riktigt rejäl inarbetning av ett dagsprogram i Österbotten i sommar.

    Och så har vi en massa mejlnade och sommarplaner att reda ut…jag drunknar i flyttbestyr här och allt blirlite slarvigt när det gäller sådana viktigheter. Återkommer snart via mejl.

    mollalena

    2010/04/27 at 12:20

  6. Voj, Maja, du vet nog att jag tycker detsamma om dig. Att du är fenomenalt energisk.
    Jag känner mig ofta som en seg sopprot men nu känns det som om Kostgajden-köret faktiskt inspirerar riktigt ordentligt. Vi får älta dethär i sommar! Jag tror vi har en massa att komma med båda två och en tendens att lite misstro oss själva.

    mollalena

    2010/04/27 at 12:23

  7. Heja dig!

    Du är så bra!

    Vänliga fjällhälsningar

    Fjällmor

    2010/04/29 at 07:40

  8. Ett alltför sent men ändå så djupt tacksamt och välment TACK!

    Jag tänker så ofta på hur olika man kan landa när man söker lugn och struktur, när jag läser hos dig. Vi har så olika förutsättningar och ändå så liknande mål.
    Hisnande!

    Kram!

    mollalena

    2010/05/05 at 12:07


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: