LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet. Andra fakirdagen.

Det börjar som det ska.

Vågen visar ett kilo minus, efter ett dygn utan andra kolhydrater än de som finns i ägg, bacon, lagrad ost, smör, en avocado, majonnäs, en bit torsk, fet skinka, kaffe och en gnutta osötad kalvdans med vispgrädde.  Jag vet varför det ser ut som om ”kilona kommer att rasa i rekordfart”.  Det första kilot rann ju bokstavligen bort under gårdagen. Det rinner alltid bort några vattenkilon de första dagarna. Kanske handlar mitt 4-5 kilos jojjande om bara vatten…lite läskigt men helt tänkbart – när jag nu vågar tänka efter. Tänker inte ropa hej förrän jag passerat 5 kilo och stadigt fortsätter vidare neråt, denna gång. Läste dock hos Fjällmor igår om byte av blodtrycksmedicin (utan att veta vad hon bytte från och till vad) och började tänka efter. Det slog mig att jag kanske behöver något vätskedrivande också utöver min blodtrycksmedicin. Vad skönt det vore (säger jag igen en gång) att ha en förstående och inte minst tänkande och engagerad läkare, att bolla sina hälsfrågor med. Det känns, tyvärr, väldigt vågat att endast lita till mig själv i min ålder och med mitt hjärt- och kärlarv och min historia. När jag gick ner till nära målvikt, våren 2005, åt jag Normorix (som just är lite vätskedrivande) tills jag fick sluta helt.  När jag i februari 2008 tvingades börja äta medicin igen (till slut, det hade nog varit aktuellt ända sedan 2006-2007, men jag hade ignorerat det), blev det en annan sort och eftersom vikten då faktiskt – bokstavligen – rasade och humöret och orken fullkomligt sköt i höjden, tänkte jag inte mera på blodtrycket, annat än att jag mätte regelbundet och fortsatte ta Enalapril. Mätandet bör jag snarast bli bättre på igen…känner mig ofta lite svindlig. Min son har tyvärr forskat sönder två blodtrycksmätare och därför gömmer jag den nya väldigt noggrant – för tillfället så noggrant, att jag inte kan hitta den.

I planen för resten av våren ingår att inte bara hitta blodtrycksmaskinen utan att också skaffa blodsockermätare. Jag får ingen från vårdcentralen, eftersom jag aldrig blev patient hos diabetessköterskan. Hon ansåg sig vara ”i lag förbjuden” att ge mig den slags stöd som andra ”riktiga” (=medicinerande) diabetiker har rätt till, alltså gratis provstickor och apparat. Apparaten kan jag skaffa gratis ändå och jag anser att det inte är för dyrt för mig att betala stickorna själv – men gräsligt orätt, ändå. Av allt jag läst har jag ju förstått att det är extremt viktigt för oss ”nollor” (diabetes typ 0) att följa hur vårt blodsocker stiger och sjunker i anslutning till måltiderna och hur det ser ut beroende på vad vi stoppar i oss. Jag har bara varit för oföretagsam och inte kommit till skott.

Första dagen på nästintill fakir var annars en ganska vanlig dag men jag kände mig lite seg (har inte skrivit in något i MinMat men vet att det var lägre kolhydratmängd än det varit på senare tid) och som sagt, det gällde att vara nära toaletten. Frukosten var som idag. En riktigt medelhavsinspirerad EU-omelett. Ekologiskt bacon och ekologiska ägg och lagrad ost från Sverige, smör från Finland, örtkryddor med smak av Italien, nymalt ekologiskt kaffe kokt i italiensk mockapanna och drucket med en matsked kokosfett.  Jag är så sur på att de ekologiska äggen nu, sedan Ica började med sitt ”eco”-lanserande, inte längre har märkning om varifrån de kommer. Förr visste man vilken gårds höns som hade värpt äggen och var gården låg. Det stället vi oftast fick våra ifrån, åkte vi en gång förbi och ”inspekterade”,  det såg mycket vackert och välskött ut på och runt gården.

Smörkokt, örtkryddad fisk och en avocado med majonnäs och riven pepparrot till lunch igår och det tror jag det får bli idag också, fast med äggsmör och kryddpeppar på fisken. Ikväll får vi Skaldemans fakirbiffar med ostgratinerad blomkål.  Som sängfösare blir det ett kokt ägg med smör och havssalt, bästa sömnmedicinen, insåg jag redan första natten.

Det känns hoppfullt idag.

Och på Malous program fick både iTrim och Lidbergs nonsens rejält på tafsen. Medan Doc. Andreas med Njutmetoden, satt i soffan och förstärkte det som Martin Ingvar och Gunilla Eldh sagt i intervjun kring boken Hjärnkoll på vikten. Det kändes synd att höra Martin Ingvar prata om att LCHF ser ner på motion och träning. Det som ständigt upprepas är att det är av kosten man går ner i vikt och att det inte är motion – och absolut inte hetsmotion – som är något att rekommendera för feta, som huvudsaklig ”åtgärd” mot fetma.  Har man en rejäl ”fatsuit” på kroppen är det som att träna med enorma vikter, dygnet runt. Det betyder inte att det är dåligt att röra på sig, det betyder bara att det kan vara för tungt i början och det betyder att man triggar sin hunger istället för att lära sig allt om hur verklig mättnad påverkar kroppen och humöret och orken att gå igenom sina vanliga dagar och sina dagliga uppgifter, med stora ”tyngder”.

Det måste vi som äter riktig mat i hälsosamma proportioner bli mycket tydligare med. Vi ska röra oss så att kroppen blir glad, men vi ska inte försöka lura kroppen och plåga den.

Det var ganska komiskt att höra Martin Lidberg INTE prata om vad hans stackars sjuka träningsnarkoman åt. Jag tycker att det låter viktigt att en människa som verkligen gillar att träna mycket också får lära sig äta så att det funkar att dra på. Viktklubbsmaten hjälper inte alls mot den svackan i immunförsvaret, som stenhård träning ger. Och Martin Ingvar hade ju bäddat för att den kalorilösa maten och fettskrämdheten (=viktklubbskonceptet= Lidbergs dietisters metoder) inte funkar i längden.  Och iTrim… håhåjaja…ja det säger sig självt, pulver och späkning, träning och träning, för att brytalt knäcka suget, det kan knappast vara en bantningsmetod eller ett liv annat än exakt det, som Martin Ingvar kallar ”mot hjärnan”. På sikt kan den metoden vara själva nyckeln till att jojon snart studsar raka vägen upp igen. Hoppas de båda andra går över till LCHF-liknande välmående-kost, så snart de plockat ut allt de betalat för  – eller helt enkelt struntar i de andras kostråd och tar bara hjälp med träningen och byter till Njutmetoden.

Fridens!

Annonser

Written by mollalena

2010/03/23 den 01:25

Publicerat i Uncategorized

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Hej!

    Vad roligt att LCHF verkar fungera för dig. När jag testade det för ett år sedan fixade jag det inte alls. Mådde skit och tappade inte alls några kilon. I somras blev jag medlem hos Itrim och har sedan dess gått ner 13 kg, men har framför allt fått bättre tränings- och matvanor, som jag känner att jag kan leva med. Resten av livet. Bra, va!?

    Tror du inte att olika metoder kan funka för olika människor? Det tror jag.

    Göran

    2010/03/24 at 10:07

  2. Absolut!

    Man ska välja den metod som funkar för ens eget sätt att leva. Man måste hitta en metod som känns som en del av en själv och som det bästa man kan göra i sitt liv.
    LCHF som kostmodell fungerar alldeles underbart för mig, jag har fått mycket av min hälsa tillbaka och min glädje. Motivationen behöver inte coachas fram eller tränas fram, min motivation kommer ur mättnad och välbefinnande. Min sönderbantade kropp däremot, låter trots allt inte LCHF fungera lika bra som viktminskningsmetod – efter de första fem-sex månaderna, då de sist tillkomna 15 kilona plus ett par till, rasade av mig. Det är det jag nu försöker angripa genom att dra ner på kolhydraterna till ett absolut minimum. Jag försöker hålla mig i rörelse en timme minst per dag men märker ingen skillnad på vågen beroende på om jag ökar eller minskar på cyklandet eller promenaderna. Humöret och den mentala orken ökar märkbart och framförllt minskarde båda om jag skippar en dags uteluft och mild motion. Att dra ner på kolhydraterna är det som funkar och jag vet att jag kan hålla mig viktstabil på denhär kosten. Ser inga hinder för att fortsätta äta såhär gott när/om jag når min målvikt. Nu är alltså ”bara” knepet att få kilona att börja minska på nytt.

    Jag tror inte iTrim är något för människor med stor övervikt. Motion och träning med en ”fatsuit” på 40-50 kilo eller mera, kan aldrig vara bra för hjärtat, lederna eller något. Stor övervikt handlar nästan alltid om att man inte klarar av att äta stärkelse och spannmål och andra snabba kolhydrater, jag klarar varken snabba eller långsamma kolhydrater i längden. Att nå ketos genom svält är något helt otänkbart för mig, som hade en ätstörning i ungdomen och som verkligen missbrukade den ketoseufori som svält och hunger gav mig. Genom bantning har jag förlorat kampen om den ”karaktär” man måste ha om man ska klara av svält. Jag har helt enkelt kört kalorirestriktionsmetoderna så i botten att de inte är möjliga en gång till för mig.

    LCHF är en metod som fungerar bra utan motion (när den fungerar), när det gäller viktminskning. Och slipper man sina tyngsta kilon och börjar känna sig lite lättare kommer lusten till rörelse också att öka.

    Berätta gärna hur du ska äta efter att du nått din målvikt, för att bibehålla den.

    Hade du förresten någon form av kolhydrat- eller sockerberoende innan du började med iTrim? Har du många kilon kvar att tappa?

    mollalena

    2010/03/24 at 08:17


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: