LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet och dagens läxa: Njutmetoden måste bli GI-noll nu.

Min vikt har vänt uppåt. Kolhydraterna har smugit sig in. Igen. Inte mycket, men för mycket, i perioder. Vikten håller sig nästan stabil men när jag ser med riktigt öppna ögon på vad vågen visar, har jag återtagit fyra-fem kilo av de 16 jag tappade under sex månader, våren 2008 när jag började med LCHF. I de fyra-fem kilona ryms flera fyra-fem kilos viktnedgångar och uppgångar, flera gånger om, men jojon har nu alltså slagit tillbaks igen. Och jag har ganska exakt 25 kilos ”fatsuit” på kroppen. 25 kilos motstånd mot att promenera så ofta som jag skulle vilja. 25 kilos motstånd mot att simma en eller två gånger i veckan. 25 kilos motstånd mot att låta bilen stå och ta Dra-maten till affären. Det är länge sedan jag tog till måttbandet – tröskeln är hög… Och länge sedan jag registrerade något på MinMat, kollade något i Kostgajden eller via LCHF.se:s verktyg (det sistnämnda har jag ännu inte tagit till mig).

Nu sitter jag här med den pubertalbanala frågan igen.

Vad är livsviktigt? Svaret är förstås det enklaste enkla, att hälsan är det viktigaste. Min men också barnens. Och lusten. Allas. Min son har en operation hängande över sig, han har åkt in i en period av monomani på klädfronten. Tyvärr vill han bara ha samma kläder varje dag och han har bara två outfits, av samma sort. Men nu kan jag inte hitta några nya av samma sort och knäna börjar bli utnötta på mjukisbyxorna…våren och tiden utan överdragsbyxor är på väg och vi måste alltså vänja honom vid något annat, något som tål lek och lite väta. Dessutom har han fattat manisk motvilja mot sina glasögon, med återkommande huvudvärk som följd. Att sätta honom på strikt ADHD-anpassad lågkolhydratkost är i dagens läge utsiktslöst. Han är inte i skick för total sockeravvänjning. Han vill äta som alla andra i skolan. De små framgångar på den relativa lågkolhydratvägen, jag faktiskt ändå uppnått med honom, räcker till att göra honom mera laktostolerant, det motiverar honom en bit på väg. Han äter den ohälsosamma skolmaten med god aptit men han väljer självmant bort Lätta från sina mackor. Nu har jag köpt LCHF- bakboken och beställt sukrin och bestämt mig för att det måste vara bättre än socker. Att baka socker- och glutenfritt, måste vara bättre i lagom doser än att upprätthålla sötsaksjakten och glutenskadorna, med att ha lite sötade saker och lite bröd hemma. Långsamma kolhydrater i maten bör ändå vara bättre än snabba. Och ju mera fett jag får i honom desto mättare håller han sig… och så vidare…det är hela tiden en kamp om det möjligas konst, vad man kan ha hemma utan att trigga sockerjakten och med visst bibehållande av lugn och kontroll.

Jag måste balansera min egen kost, mycket mera strikt än barnens. Jag måste skapa den balans mellan rätt fett och rätt protein som kroppen behöver och hålla de bästa tänkbara kolhydraterna på max 5 % av dagsintaget och helst under 5 gram. Då får kroppen chansen att ostörd av blodsockersvängningar, göra sitt jobb och läka sin inre balans och då ”vet” den ganska snart att den kommer att få det den behöver och då börjar den – hoppeligen – IGEN (suck) släppa på fettet, efter en otrygg period med varierande, men generellt för högt, kolhydratpåslag, som den haft att brottas med.

Stress, är en stor bov i mitt drama. Det finns andra bovar utöver storstressen kring den dagliga familjerumban, som är helt kolhydratfria och ändå kortisoldrivande/höjande. Nattlopperi, är en bov. För många timmar vid datorn – långtifrån alla ”i tjänsten”. Avyttring av mer än halva bohaget. Begravande av en livsdröm (alltså avsked från vävstol och en stendöd konsthantverkar”karriär”). Slutförande av två stora – ekonomiskt viktiga – jobbprojekt som blivit liggande och nästan – men inte helt – börjat dö i tvinsot. Under det år som snart går mot sommar och skolavslutning, har det blivit fullkomligt uppenbart att vi bor på fel ställe. Det har kanske varit uppenbart ända sedan vi sade upp vår arbetslokal och köpte vår lilla övernattningslägenhet i Stockholm, bara några få månader efter att vi tillslut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, sålde vårt hus i Enskede. Många kanske kan stå vid sidan om och tänka att ”det visste vi innan ni flyttade”. Om vi inte hade fått mera hjälp här, än i Stockholm, med vår sons alla ADHD-relaterade problem, skulle naturligtvis hela återflytten nu, med snart fyra år i backspegeln,  kännas som ett stort misslyckande.

För att rädda familjen, som mådde så dåligt av att vi inte kunde få någon som helst verkningsfull hjälp med vår gränslöst hyperaktive son, tog vi ett mycket drastiskt beslut våren 2006, när vi lämnade vårt idylliska villaområde (med raskt stigande status och onormalt höga huspriser) för flytt till en instängd liten ort mitt i – från vår synvinkel – ingenstans.  Vi fick ett stort hus och vi fick en andhämtningspaus, eftersom vi inom några få månader fick den hjälp vi behövde (inklusive diagnos och medicin) åt vår son. De två senaste åren har han dessutom haft en fantastisk assistent (efter mycket varierande framgång på den fronten, ända sedan förskolan i Stockholm, där assistenterna innebar mera problem än lösning på problem).

Samtidigt har mitt frilansande lidit till den grad att jag känner mig grundstött och strandsatt, i en situation som knappast håller länge till. I samma veva har Maken ökat sitt arbetande på andra orter så drastiskt, att jag i praktiken blivit singel i veckorna. Situationen är så skrattretande lik den vi hade i Enskede på slutet, att det är mycket lätt att hålla sig för skratt. Lösninge blir densamma men omvänt. Downsizing till förmån för större möjlighet att välja bort obekväma jobb, i hans fall, mera ren arbetstid för min del. Och vår dotter har fått lida i fyra år i en högstadieskola som i riksrankingen klassats som en av de tio sämsta i landet! Hemska saker. Det har varit för hårda år för en ivrig, glad, enormt studiemotiverad flicka. Och idag kämpar hon hårt för att få sådana betyg att hon kan hoppas på att komma in på det gymnasium hon valt som etta och tvåa i valet, i Stockholm. Kommer hennes MVG:n att räcka till?  Kommer hon att orka ”med svansen” (= de sista hårda månaderna av nationella och andra prov och en smärre armé av oengagerade lärare) när hon orkat ”med hunden”, alltså  att gå från sexan till nian (såhär långt) med en känsla av enormt främlingskap bland ”alla som är släkt med alla” här och ändå med hyfsade betyg.

Vi har numera ett hem i Stockholm – också – sedan i höstas, inte lika stort som vårt gamla, inte ens så stort som ett av våra tre våningsplan här på vischan. Ingen trädgård, ingen vedspis, ingen öppen spis…men ett hem (och en bastu!). I en annan del av Enskede.  Jag mal igenom denna historia igen en gång (på gång, på gång, på gång) för att jag vill se denhär dagen som den första verkliga flyttdagen. Flera säckar utsorterat kontorsmaterial och tidningar, ska åka till tippen strax. Flera kassar med utrangerat porslin till Röda korset. Om en vecka kör vi vårt runda skamfilade köksbord i björk och våra aningen skabbiga men hemtama Gärsnässtolar, till vårt kök i stan. Kanske hinner jag slipa upp bordet  och olja det, om jag är mycket flitig.  Där vi ställer vårt köksbord, där är vi hemma.  Innan dess ska också ett försvarligt antal meter Billy-hyllor och gamla tunna, IKEA-System 210-köksskåp (Billyhöga), vara packade och klara, liksom diverse sidbord, stolar och backar med böcker. Omklädning av ett par  favoritfåtöljer och en älskad skinnsoffa (som sonen sabbat), ska vara beställd och hoppeligen får vi löfte om att de blir klara till sommaren då ett nytt – hoppeligen sista – lass ska fara till sta’n.

Vi måste orka med att återvända hit till vischan efter påsken, då allt kommit på plats därhemma, det blir en prövning men nu har vi vant oss vid tanken på att det vi bebor här, är ett riktigt bra hus och hör man hemma i denna bygd, kan det bli ett fint hem också – för någon annan än oss. Nu hoppas vi bara att ”någon annan” också inser det, när det blir dags för Hemnet i maj.

För att orka med ”det stora återtåget” bör jag nu också ta min hälsa mera på allvar – IGEN.  Därför kommer jag att ägna en stor del av bloggen åt att registrera mera noggrant, hur Sten Sture Skaldemans GI-noll, i sin absoluta fakirform, fungerar på min motspänstiga kropp.  Jag kan inte räkna med snabb viktnedgång eftersom jag fastnat i jojo-läge, också med LCHF, så länge nu. Men jag hoppas att det inte är orealistiskt att tänka att jag med måttbandets hjälp ska ha nått minst halvvägs till mitt mål, fram till skolstart i augusti. Om det börjar flyta på någorlunda hoppas jag på 10 kilo minus till midsommar… Jag kommer inte att lyda de klokas råd nummer ett och kasta vågen – inte ännu. Jag kommer att ta mina mått och mäta om dem regelbundet, men till att börja med tänker jag ändå hålla koll också på vågen – kanske dagligen, det funkade sporrande under den förra riktigt ”duktiga” fakirperioden. Man kan invända och säga att det inte funkade alls, eftersom jag trillade av från den vagnen till slut i alla fall. Därför kommer ett av mina mål att vara just att skippa vågen så snart det känns att jag är på gång på allvar igen.

Men nu kör jag dubbelt, våg och måttband. När jag kommer igång med mitt gående och cyklande igen, kommer jag att registrera det också.

Håll gärna tummarna för mig och för min familj.

Nu kör vi. Hemåt. Från det kvävande inlandet tillbaka till östkusten och i sommar den finländska västkusten. Jag googlade nyss på en diktrad som jag inte lyckats placera men tror fortfarande att dikten är skriven av Jesper Svenbro. Och den enda hänvisning jag hittade var till min egen blogg ”Bortom Tankar” och ett inlägg med samma andas innehåll som detta. Komiskt. Eller tragiskt. Whatever.

http://mollalena.blogspot.com/2009_10_01_archive.html

Havet, kusten, Stockholms ström väntar. Julaftons fyr och sjön Björken. Ingarö, Utö och Landsort. Östersjön, Hästöfjärden, hela Bottenviken, Perho å och Till Havs

http://www.youtube.com/watch?v=-t944plCTZ4

Annonser

Written by mollalena

2010/03/22 den 12:05

Publicerat i Uncategorized

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kram

    Stor

    Fjällmor

    2010/03/22 at 07:23

  2. Tack. Nu har jag läst ikapp hos dig igen en gång. Och fått så mycket nya tankar och kraft. Jag funderar på vad du hade för blodtrycksmedicin förut och vad du bytte till?
    Och jag har tänkt långt och länge på den fantastiska berättelsen om hur ni inte valt att medicinera din storson. Och kommer att tänka vidare. Vi lutar oss hårt mot medicinen men jag kan se att livet borde ha sett ut så, rent praktiskt, att vi hade kunnat ha ett alternativ…jag skriver en kommentar under det aktuella inlägget, fast det är länge sedan ni skrev det. Kram till dig och din fantastiska familj.

    mollalena

    2010/03/23 at 01:38

  3. Lycka till på resan. Det är alltid jobbigt att bryta upp, men otroligt skönt att inte fastna i allt det gamla också. Tummarna hållna 🙂

    Birgitta Höglund's Mat

    2010/03/23 at 06:21

  4. Tack!

    mollalena

    2010/03/23 at 06:42


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: