LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet. Sillfrukost och tvättstuga.

Man drabbas av märkliga överväganden när man har tid att låta sig drabbas.

Vi har sportlov i stadslägenheten, huset på vischan är antagligen fullkomligt insnöat och ropar ”bortresta” i högan sky – men vi har kameralarm och har bestämt oss för att lita på det. Grannarna skottar och skottar men hos oss får fotgängarna gå ut i gatan för att komma förbi. Sådana är vi, stockholmarna, ena slarvrar som åker bort under värsta snöskottarsäsongen och skämmer ut hela vårt kvarter med igensnöade trottoarer.

Att bo i stadslägenheten betyder inte bara ledighet. Det betyder bland annat höghusvanor i tvättstugan. Ner med IKEA-kassarna fulla med smutstvätt, i svinottan. Ränna upp och ner i ett par-tre timmar och så bärs IKEA-kassarna, nu fulla med rentvätt, upp när den bokade tiden är slut. Till och med detta kan jag finna njutbart i min nyförälskade stadstillvaro. Medan jag laddade maskiner planerade jag min frukost.  Det var den grundligheten som jag lät drabba mig, alltså grubblet över petitesser.

Jag vet inte om man kan kalla mig sockerberoende. Men bra nära måste jag ha varit i alla år tills jag inte längre åt stärkelserika kolhydrater, spannmål, rent socker.  Läste nyss en blogg där bloggaren ondgjorde sig över att han inte får äta som han vill, eftersom han är magsjuk. Han tror att han ska äta mörkt bröd, kanske rotfrukter mot diarré, heliga nyhjälplöshet. Men han vill inte. Tur för honom. Jag har en kolhydratsvaghet, som ibland växer till sig men som alltsomoftast håller sig hanterbar. Jag älskar mörkt surdegsrågbröd och anser att jag tål Fazers ”Finn Crisp”, de i det blåa paketet (de i röda paket kan jag inte äta, de känns söta som vetebullar). Med mycket smör på. Och ett glas kall mjölk till det. Några gånger i veckan. Och så kommer det plötsligt en dag då jag liksom i smyg för mig själv, trycker i mig fyra ”happskorpor” (en hemgjord variant av det finska hapankorppu och finlandssvenska ”surskorpa” som finn crispen egentligen heter). Och ganska snart efteråt längtar jag efter matjessill – rena sockret.

I tvättstugan slog mig alltså idag suget efter matjessill. Och jag började petimätra och kalkylera. Istället för att gå upp och steka min omelett och fixa min espresso med kokosfett, gick jag och hoppades att det skulle finnas en burk matjessill i kylen. Och det fanns det. Halva burken åt jag, med ett par kokta ägg. Och sötsuget är väckt på allvar. Den som inte har sin mat ”som sin medicin” tycker självklart att det är ett fånigt offer, att grubbla över sockermängden i några sillbitar. ”Hysteriskt”, kanske det kan kallas, att man inte vill unna sig det lilla, ”man måste ju unna sig lite, det får inte gå till överdrift”, hur många gånger har man inte hört det.

Men jag vet ju – nu när jag tänkt efter men också i tvättstugan, när jag tänkte efter före – att när jag kommer till sillen, i mitt lilla smygeskalerande ledighetsätande, att det inte är långt till den stund då jag går mellan kylen och skafferiet och tar en ”happskorpa” till och en till och …

Jag kanske inte är sockermissbrukare, sötsaker som bullar och choklad med låg kakaoprocent äcklar mig. Delvis för att jag tycker den söta smaken är påträngande och fadd på samma gång, och växer i munnen. Delvis för att jag vet att jag inte tål spannmål och socker. Men jag är inte immun mot kolhydratsug.

Det känns lite befriande att inse att ”överdrift” helt bytt skepnad numera. Två finn crisp är OK, ett glas mjölk är OK men blir det mera, är det stillsamt accelererande kolhydratknarkandet igång och med det kommer blodsockersvängningarna. Dem jag inte vill gå till sådan överdrift med, att jag behöver medicinera – så länge det går att undvika.

Annonser

Written by mollalena

2010/02/18 den 11:33

Publicerat i Uncategorized

%d bloggare gillar detta: