LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet. Tallriksmodell från helvetet.

Läste en artikel  i Ny Teknik http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/tillvaxtforetag/article708209.ece

Tänkte på första april och tänkte på en rubrik att spåna kring: Larmande tallrik nytt vapen mot både fetma och anorexi.

Kostdoktorn hann före med ett inlägg http://www.kostdoktorn.se/tallriksmodellen-varre-an-nagonsin och det pågår lite intressant debatt hos honom om denhär vidriga prylen.  Jag tänkte ge mig in i kommentarerna men insåg att jag tagit för mycket plats hos honom redan idag, med lite ytligt OT-liknande funderingar kring Fredrik Nyströms spektakulära resultat av ett  alkoholexperiment. Tänker att jag kanske borde ha gjort ett blogginlägg istället för att jamsa på med en blogginläggslång kommentar  http://www.kostdoktorn.se/nystrom-vin-bra-for-halsan#comments.

Hursomhaver, blev jag så beklämd efter artikeln i Ny Teknik, att jag en stund senare trampade lite för häftigt på gasen och fick farlig sladd och höll på att drämma med sidan rakt in i en skolbuss. Det gick bra, tack och lov och när jag kom hem lugnade jag ner mig med att spela ”Let it be” några gånger. Bytte i tankarna rubrik på blogginlägget jag funderade på och valde just ”Let it be”. Kände av en släng av radikalt viftande och höttande och stormande, komma över mig. I min begränsade värld, ensam med mina barn, har jag inte kraft att dra ut i strid annat än som undertecknare av diverse upprop, inte till fullt uppror. Alltså måste jag ofta mana mig själv till att inse vad jag orkar med och räcker till för. Tänkte bort behovet att blogga om artikeln. Tills idag. Då jag blev påmind.

Mina morgnar innehåller ett par återkommande inslag. Det första är att jag ”glömmer” att köpa hem min sons fruktstundsbanan (jag vet, jag försöker med omelett, kokt ägg. skinka, salamikuber – också – men så kommer det alltemellanåt en dag då banan är det enda han vill ha = inte kan tänka sig att leva utan, den striden tar jag inte, hans dagar går på slak lina ändå, så han får banan de dagar han bara inte kan vara utan) och Konsum öppnar 8.00. Då för jag sonen till skolan först och tar en sväng till Konsum och inhandlar en banan efteråt och kör och lägger den på hans hylla i skolan. Frid och fröjd…

Fast jag stöter då alltid på ungdomar från den näraliggande högstadieskolan de morgnarna. Den skolan börjar 8.10 och det står alltid en rad ungdomar med inhandlad skolmatsäck i kö vid kassan 8.05. Flera är så feta att jag får ont i magen och en klump i halsen av att se dem tungt vagga iväg mot skolan med sin påse bullar, sin tvåliters Cola och kanske också en del godis eller en magnumpåse ostbågar eller chips. Sorg är ofta den känsla jag har med mig i bilen på väg med sonens banan på sätet bredvid mig. Värst är det de morgnar när det är en pojke på kanske 14-15 år, som hämtar sin kolhydratbomb medan kompisarna (normalviktiga) väntar utanför.  Jag kan inte bedöma hans vikt men jag har tittat på gamla skolfoton och tänkt att de max två tjocka tonåringar jag var klasskamrat med i den åldern, de var nästan slanka i jämförelse med denna pojke.

Det andra morgoninslaget infaller ofelbart 7.55, de morgnar storasyster liftar med oss och vi släpper av henne på väg till sonens skola. Då möter vi varje gång en flicka, som likt pojken på Konsum, också är max 15 år.  Hon går långsamt och är riktigt tjock. Jag kan inte mota intrycket av kontrast mellan henne och min dotter, som trippar över gatan mot skolan och som utan att vara utmärglad eller pinnsmal på något sätt, utstrålar lätthet och frihet i rörelsen och i steget. När den tjocka flickan kommer in i synfältet bara sekunder senare är det svårt att inte tänka på hur olika deras livskänsla måste se ut. Särskilt de dagar då min dotter är färdigklädd för idrott tänker jag på hur svårt det måste vara med skolidrotten för den tjocka flickan.

Utan att veta något om just dehär två barnens bakgrund, tänker jag automatiskt på deras föräldrar och på vilka råd de sannolikt fått för att hjälpa sina tjocka barn. Jag tänker på åtskilliga citat från Claude Marcus, barnfetmaexperten, också. På det vidriga hotet från den expanderande fetmakirurgi-industrin. Och kan, särskilt ”idrottsmorgnarna” inte låta bli att tänka på alla ”hälsoprojekt” som startas överallt, för att med hjälp av motion och lågkalorikost, med försumbara mängder av hittepåfett och stora mängder fibrer, få dessa feta ungdomar att lära sig kontrollera sin hunger och motionera bort sin övervikt.  Jag tänker förstås också på alla freakshow-liknande TV-pogram som exponerar runt 200 kilo tunga tonåringar då de förnedras på olika vidriga träningsläger. Oj, vilken marknad den moraliserande tallriken ska få om den slår igenom.

Idag när jag råkade se flera tjocka pojkar längs vägen och mötte den tjocka flickan på det vanliga stället, slog det mig att det är så självklart för en massa idrottare att de kräver kolhydratuppladdning för maximal prestation. Dehär ungdomarna som ”tränar med vikter” motsvarande minst 50 och  ända upp emot 100 kilo i vissa fall, alla sina dagar, från morgon till kväll, de ska lära sig ”träna” utan sin kolhydratuppladdning och utan hjälp att få sådan näring som faktiskt gör dem mätta och fria från sug, samtidigt som kroppen lär sig göra sig av med extra fett helt på egen hand.  Jag undrar hur de hurtiga och alldeles vidriga slavdrivarna till träningscoacher själva skulle klara sig utan bra näring och energi om de tvingades träna med sådan vikter på sig?

Sjålvklart skulle tallriksmodellen vara bättre för den killen som jag möter på Konsum, bättre än Colan, chipsen, bullarna, godiset men…vad ska han göra med sin hunger efter mera bränsle i sitt tunga eviga vardagstränande med vikter, då? Och hur ska han eller andra som likt honom tror att det är deras eget fel att de är feta, hur ska de orka leva med den skuld och skam, som alla experter matar dem med till frukost, lunch och middag och mellanmål och mellanmål – när ”inget hjälper”.

I de trakterna kom tanken på ”Let it be” in i skallen på mig. När man inte kan göra något åt saken. Inte just nu i alla fall.

Men man kan ju skriva blogg…

Annonser

Written by mollalena

2010/02/02 den 03:56

Publicerat i Uncategorized

%d bloggare gillar detta: