LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet. ”NJUTMETODEN” ska bli ”KÄND från TV”

Nu har vi som äter kolhydratsnålt fått ett nytt namn på vår mat!  ”Njutmetoden” – som begrepp – lanserades först av Göran Adlén i en av sina populära trendrapporter. Han hyllade i rent lyriska ordalag, den naturligt feta, kolhydratsnåla kosten. Nu försöker Andreas Eenfeldt tappert att ersätta det gräsliga namnet ”Fettdieten” med ett mera aptitligt och faktiskt också mera adekvat begrepp. Kostdoktorn Andreas, ska delta som coachdoktor åt en av tre bantare i fyrans förmiddagsprogram ”Efter tio”.  Malou von Sivers visade med all önskvärd tydlighet och en ganska påstridig ton, att hon helst vill hålla kvar ”fettdieten”.  Jag kan tänka mig att hon hoppas kunna triumfera genom att framhålla kontrasterna mellan de olika tävlande metoderna, när det väl är dags för den stora slutinvägningen – oberoende av vem som till slut ”vinner”. Tävlingen kommer förstås inte att visa något alls om de olika metodernas långtidseffekter eller mätbara effekter på hälsan men precis som kostdoktorn svarade på en kommentar på sin blogg. Tävlingen är inte forskning utan underhållning. Och det känns ju som om LCHF-testaren har den största och mest aktiva supporterskaran från start.

Low Carb Hig Fat på äkta svengelska är den mest exakta beskrivningen av hela processen, när vi ändrar vanor och börjar äta som vi ”LCHF:are” gör. Vi drar ner på kolhydraterna till ett absolut minimum och i förhållande till gängse fettsnåla kostråd är ju fettmängden enorm vid LCHF och särskilt då mängden mättat fett MEN endast i procent av hela kosten.Därför vilseleder betoningen på fettet kanske en aning, särskilt om man är fullkomligt ”allergisk” mot fett, som mång anser sig vara.

Mängden mat över ett helt dygn  på LCHF är oftast betydligt mindre, måltiderna färre och kalorimängden kan vara högre, men vi märker att just det ofta saknar betydelse för viktnedgången, åtminstone i början.  Jag misstänker att de flesta olje- och margarinätarna ofta får i sig mera av sitt ”magra” hittepåfett, än vi som äter enligt LCHF får av vårt rena naturliga smör och fettet i köttet vi äter. Proteinmängden försöker vi inte öka omåttligt men det vi äter försöker vi få i oss i så naturlig form som möjligt. Portionerna krymper ofta med tiden, till ungefär ”tallriksmodellen minus potatishögen/riset/nudlarna/brödet och med en del av grönsakshögen utbytt mot fett”.

Ibland kan vår frukost se enorm ut men om man skulle lägga ett par vanliga mackor med margarin och magert pålägg och grönsaker och yoghurt och flingor och frukostjuice på samma tallrik i en hög, skulle det kanske inte se så lite ut det heller. Om man lägger till mellanmålet på jobbet/i skolan två-tre timmar efteråt på samma hög (mentalt) och dessutom lunchen ett par-tre timmar senare, börjar högen bli ganska imponerande – trots allt. ”Lite men ofta” anses ju vara så hälsosamt och leda till viktmninskning och hålla ”hungern borta”.  Det känns som om fettfrihetsreligionen – och skräcken för mat med kalorier i – har lyckats vetenskapa fram en åsikt att magen behöver känna sig full för att man ska hålla hungern borta tills man få chansen att stoppa i sig något igen.

Att hålla hungern borta – eller att stå ut med lite sug och lära sig ”skilja på hunger och sug”, handlar det ju inte om med den stora LCHF-frukosten, det handlar om att bli mätt och att stå sig länge. Mättnaden från en stor lagad – kolhydratfattig eller helt kolhydratbefriad – frukost, sitter i över både förmiddagsfikat och lunchen och hungern kanske inte kommer förrän det är dags för eftermiddagsfika. Då behöver målet inte heller vara stort men det får gärna bestå av enbart fett och protein eller om det blir en sen lunch/tidig middag kan det målet vara dagens huvudmål med både kött, fet sås och en del ovanjordsgrönsaker. För min del tycker jag om att äta en liten mellamålslunch på eftermiddagen och ett rejält lagat mål mat på kvällen.  Allt faller på plats efter hand när man äter denmat man mår bra av.

I en tävling mellan tre nya dieter (tre andra dieter tävlade i höstas) är alltså nu LCHF en och de två andra är Itrim och Svenska Hälsocampen. Itrim startar med soppor och ren svält + motion. Hälsocampen håller sig ungefär till tallriksmodellen och massvis med motion. Båda de andra metoderna jobbar hårt med viljan. På lite olika sätt men dock. Itrim verkar gå ut på att träna sig i att svälta och att sedan hamna i ketoseufori. Hälsocampen har sin upprinnelse i ett komiform-program på TV och bygger på att det är många olika experter som coachar. Bränna mer än man tar in verkar vara huvudpoängen där och euforin ska komma från den hårda fysiska träningen och endorfinerna.

Det som känns mest förvånande är att ketos verkar vara helt accepterat om man når dit genom ren svält, som i fallet Itrim medan det anses fullkomligt livsfarligt om man når dit genom att (som i fallet LCHF) ersätta kolhydratdriften med fettdrift.

Det ska bli spännande att följa viktkampen. Jag tycker synd om de två som ska jobba med att plåga sina kroppar (som jag tolkar det) i tron att hunger och sug är rent mentala processer, som ska angripas med allsköns fysiska och mentala peppningmetoder,  som bortser ifrån vad kosten faktiskt kan göra för nytta i kroppen, om man väljer näringsrik mat och låter kroppen sköta sitt med adekvat bränsle och utan sug.

Jag önskar alla de tre tävlande en riktigt glad vår och hoppas att det ska stämma, att det viktigaste alltid är att få peppning och stöd (kanske särskilt när det gäller plågsamma metoder)…

Annonser

Written by mollalena

2010/01/28 den 08:56

Publicerat i Uncategorized

%d bloggare gillar detta: