LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – dagens läxa. Hellenius å ena sidan, Skaldeman å andra.

– och däremellan kommer Andreas Eenfeldt, Fredrik Nyström, Bo Zackrisson, Christer Sundqvist, Annika Dahlqvist och många, många, flera.

Men mitt i allt står jag och mina ödessyskon och vi måste lära oss se och ta till oss, just så mycket som vi, var och en, behöver för att orka hålla oss gående på den hälsans väg vi är tvungna att välja, sedan vår metabolism av olika skäl havererat och gjort det omöjligt att längre satsa på ”prevention”.  Det är dagens läxa!

Med klassisk SLV-styrd prevention, den som härskar som en lag i sjukvården fortfarande, fast den inte ens ska gälla för sjuka (!) kan vi inte bota det, som vi kanske – ytterst möjligen – en gång hade klarat av att förebygga. Om vi varit lite klokare i vårt val av gener och annat intrikat och oförklarat, som gör att vissa tål den förvrängda form av ”fettsnål medelhavskost” som är fiijnreligion i slanka expertkretsar idag. I de kretsar där övervikt och metabola syndromet fortfarande är en fråga om att ändra sina vanor (en kamp som anses så svår att vi ska förlåta oss alla våra felsteg, eftersom det just är så svårt och måste få ta sådan oändlig tid) och om mental träning.

I köket på min bonnvischa sitter jag och läser och ser annat mellan raderna än jag borde. Mycket annat. Sedan jag började med LCHF för två år sedan, har jag inte kunnat undgå att se mönster, både framåt och bakåt i det som legat överst och skvalpat i media och i LCHF-bloggvärlden. Jag har alltför sällan fått min känsla för konsekvenser motbevisad men hoppas varje gång att jag ska ha fel om sådant som hur media reagerar på olika utspel eller om vilken reaktion som följer på det ena eller andra i LCHF-leden.

Inför förra helgen var det duell mellan läkaren Andreas Eenfeldt och professorn Maj-Lis Hellenius. Det duellerades om fett och råd till friska och sjuka. Bara att följa rapporter och kommentarer hos kostdoktorn.se.

Den striden vann, i våra ögon Andreas Eenfeldt och hans för tillfället lämpligt uppdykande, improviserade, sidekick, professor Fredrik Nyström, utan att bli det minsta svettiga eller anfrätta. Hope and glory och bedövande pojkaktig charm i videoklippet där Eenfeldt intervjuar Nyström. Rent bedövande bra och lite nedslående…också. Kanske är det bara så att om man lever med känslan, att man har sin framtid bakom sig till alltför stor del, blir det lite ”surt sa räven” över den anda av segerrik framtid och välförtjänt kometkarriär, som står som en air, kring de två grabbarna i  deras/intervju/samtal.

Och jag som är en gammal nagelfarande, ibland lite rabulistaktig – allt annat än nätt och behaglig alla gånger –  kvinna i mina, kanske inte bästa men dock mest krävande år (mamma till två och ensam ansvarig för dessa två, 9 och 16 år, hela veckorna) med jobbet i datorn på köksbordet, mer än i arbetsrummet, och kroppen i begynnande alarmläge, jag tar faktiskt anstöt av den vikt Maj-Lis Hellenius charm och trevlighet och goda välmenande hjärta, tillmäts. Jag ser kritiken mot Annika Dahlqvists burdusa truckstil ligga under lovorden i kommentarerna hos kostdoktorn och lite här och där. Samma kritik som jag försökt analysera framlänges och baklänges och kors och tvärs, för att förstå mekanismerna kring den nya folkrörelsen, LCHF:s uppgång och tillväxt. Samma kritik som jag har önskat att Annika Dahlqvist ska kunna ta till sig på ett nyanserat och stärkande vis… samma kritik ger mig nu ständiga utbrott av inre svordomar, när den lyfts fram med hjälp av lättnadens suckar över att det äntligen debatteras på rätt sätt och med respekt för motståndaren och i vänlig ton …ja det är nog det som sticker ut mest … i det som jag tolkar som längtan efter konsensusanda och lagom ljummen nivå på krocken mellan åsikterna.

Jag blir djupt medmänskligt berörd – rörd till tårar rentav – av att lyssna på Annika Dahlqvist, när hon målar upp sin väg genom smärtan och in i frälsningen. Det är ett mycket gripande vittnesmål både för sitt innehåll och framförandet. Efter att ha hört det fyra gånger har jag tyvärr också landat i att bli intellektuellt fly förbannad. Så är det. Jag står inte ut med föreläsare som utstrålar att de vill att du ska lyssna, lyssna, lyssna och hålla med – eller hålla tyst. Jag tror inte att det heller är Annika Dahlqvists mening att det ska vara så. Fast hon far med sanning så gott som hela tiden och när hon gissar och spekulerar är det oftast fullt uppenbart – att det är just det hon gör – blir det lätt missförstånd. När jag lyssnade på Annika Dahlqvist i somras kände jag starkt, att jag saknade en dialogisk kärna i hennes missionerande. Hon var som rockstjärnan som gör sig bäst på stora anonyma arenaspelningar. Också när hon gjorde ett litet ”klubbgig”( i en källare med plats för mindre än hundra personer) med ganska välinformerade, till stor del aktiva meningsfränder, drog hon på som om det var en ”arenaspelning”.

Jag har samlat på mig tankar kring min egen motvilja mot Dahlqvists metoder och min, ändå, närmast totala acceptans av huvudspåret i hennes vittnesmål. Och jag tror att Annika Dahlqvist skulle orka bättre med sitt föreläsande (och hårda tempo) om hon valde att ”professionalisera” sitt föreläsande en bit vidare från sin roll som brinnande Pastor Astor Castor av fettreligionen och själva ljuset. Jag tror att hon behöver devota och kritiska vänner omkring sig, inte enbart, som det verkar i offentligheten i alla fall, djupt devota ryggdunkande vänner. Ingen människa är så bra att hon inte kan bli bättre…

Här finns ett exempel på en intervju som gör Annika Dahlqvists tankar – och henne själv – full rättvisa:

http://svenska.yle.fi/nyheter/kolumnartikel.php?typ=intervjun&id=176681

Och här kommer man direkt till intervjun:

http://arenan.yle.fi/player/index.php?clip=672071&language=sv

Efter att ha läst  den senaste vändan av kommentarer om hur bra det är att vara diplomatisk och vänlig och ödmjuk, är jag beredd att slåss för alla kvinnors rätt till sin eventuella bitchighet, på en nivå jag inte varit förut, men där sådana som Linda Skugge och andra i hennes generation och ännu flera i ännu yngre generationer varit länge. Vad det kan föra med sig vet jag inte men när jag insåg hur förbannad jag blev på att en person som jag – det lilla jag sett av henne och det jag läst av henne – funnit lismande och klassiskt snipig och gravt bedagat mainstream, på gränsen till parodi på sin ”sort”, då behövde jag tänka till.

Lite exempel på varm, vänlig och hjälpsam, Helleniusiana finns här: http://www.sundkurs.se/sjalvhjalp/slide/module/sjalvhjalp_support/slide_4

klicka vidare med hjälp av pilen under klippet, så kommer hon fram i några rutor efter varandra. Läs sedan gärna hela den folkliga versionen av sundkurs.se, det går snabbt. Tänk efter vem den riktar sig till…jag ser alltför många olika målgrupper ihopblandade och jag ser inte att sundhetsevangeliet innehåller verklig hjälp till någon enda metabolt havererad tjock sjukling…men det är väl för att jag inte kan tänka klart, av ren kolhydratbrist i hjärnan, antar jag…jo förresten, rökavvänjningens fördelar verkar helt trovärdiga, liksom rökstoppets välsignelse när det gäller hälsan.

Samma dag som Maj-Lis Hellenius (hon som alltså ”var nästan överens med Andreas Eenfeldt om nästan allt” på konferensen på Loka Brunn) hade sina första stora framstötar i pressen, i sin just nu aktuella promotionperiod för sin nya bok, i söndags alltså, lyssnade jag på en lång intervju i flera delar på youtube, med Sten Sture Skaldeman. Då insåg jag att det var en sådan fröjd, att höra om hans lidandes väg, från att banta upp sig med tallriksmodellen och att nästan vilja ”äta sig till döds” (säger han ibland på föreläsningar men inte i det aktuella radioprogrammet) när det inte lyckades, hur han än åt fettsnålt och nyttigt och gick svältande,  till insikten om hur kroppen reagerar när den får i sig det naturliga bränsle den behöver och kan både bygga och reparera sig, helt utan yttre hjälp av mediciner och knivar. Jag minns hur jag bara baxnade inför hans första bok och tyckte att detdär lät gruvligt överdrivet, frälst och skvatt galet. Det var när jag hade börjat gå upp igen efter en mycket framgångsrik period med Atkins diet och när jag hade otroligt svårt att hålla kolhydratsuget i schack, fast jag åt enligt Atkins – igen – efter en liberalare period, på en resa i Kina. Jag stod vid hyllan med bantarbiblar på Globens bokhandel (numera ”EnAnnan bokhandel”) och slog och slog i en av Skaldemans första böcker. Och ställde tillbaks den i hyllan.

Nästa nappatag med Skaldeman kom drygt två år senare. Då hette metoden LCHF och jag tog till den som ett sista halmstrå, när jag nått en vikt som låg fem-tio kilo över min gamla all time high-vikt och då jag inte mådde vidare bra alls.

Strax efteråt kom Skaldemans GINoll och när jag nu i helgen satte mig ner och funderade på vad det var som gjorde att jag gick ner så otroligt mycket så snabbt våren 2008, så kokade allt ner till Skaldemans feta wallenbergare, fet fisk, ägg, bacon (eller hellre naturellt sidfläsk) och mycket lite kolhydrater, nästan bara blomkål, broccoli och spenat, faktiskt och ibland två små bitar svart choklad till kaffet. Men hellre västebottenost och anjovisoliver. Och aldrig hunger eller sug. Och när jag lyssnat på intervjun med honom, ja då var det klart!

GI Noll får det bli – igen.

Enda skillnaden mellan Skaldeman och Dahlqvist, när jag tänker på det, blir för mig graden av humor och självdistans. Skaldeman-intervjun är inte bättre än den fina finlandssvenska med Dahlqvist. Men Skaldeman peppar mig bättre. Det hänger på så lite. Fakirmetoden, here I come!

Här finns Skaldemanprogrammet (och hur mycket andra guldkorn som helst!):

http://www.youtube.com/user/ScientiaVera

När jag tänker på den makt Hellenius och hennes likar har ännu i dag, ska Annika Dahlqvist trampa mycket stort i klaveret igen, för att jag ska tillmäta det någon som helst betydelse, i min syn på det hon gjort och gör, för oss i Norden, när det gäller folkhälsan.  Hellre en bitch, som har nästan bara rätt, än en maktmänniska som är blid och fin och oantastlig, fast hon har nästan helt fel om nästan allt, när det gäller botande av oss feta och sjuka.

Annonser

Written by mollalena

2010/01/19 den 03:47

Publicerat i Uncategorized

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ” Hellre en bitch, som har nästan bara rätt, än en maktmänniska som är blid och fin och oantastlig, fast hon har nästan helt fel om nästan allt, när det gäller botande av oss feta och sjuka”.

    Jag hittade hit via ett av dina inlägg hos kostdoktorn. Du sätter ofta ord på det jag känner, men inte kommer mig för att skriva. Din röst är mycket viktig i kostdebatten och LCHF världen!

    Här är en annan förtroendeingivande maktperson, som får min varningsklockor att ringa

    http://svtplay.se/v/1836480/gomorron_sverige/influensalaget

    Tack mollalena!

    gt

    2010/01/22 at 06:27

  2. Oj, nu glömde jag svara. Kul att du tycker att jag har något att komma med. Tack för det du skrev. Håller med om den andra maktmänniskan, creepy med dessa snipigt milda och självsäkra typer. Jag känner mig ganska oinspirerad att skriva efter dendär beramade omröstningen om hälsofrämjare. Eftersnacket känns nästan värre än valkampen och den blev trist, bara den.

    Däremot går det bra med GI-Noll-ätandet. Och det är jag glad för.

    mollalena

    2010/01/28 at 05:12


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: