LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF-livet. En glad morgon i kalla Stockholm

Visade nyss bloggen för min sextonåriga dotter, som har flera häftiga, orädda bloggar och som i största allmänhet är friare med sitt internetlevande än jag är med mitt, fast vi håller ändå rätt lika hårt, på vår relativa anonymitet. Mycket för att vi bor där vi bor och inte har något behov längre att ”bli synligare” än vi, som de utbölingar vi är, redan är där. Efter att ha bjudit henne och hela familjen på Oopsies gjorda på finsk svart Koskenlaskija-ost, stod jag så högt i kurs nyss, att jag fick försynt, men juste och hård, kritik för mina bloggsidor och dessutom fick jag kika in på en av hennes fartfyllda och färgstarka manga-anime-bloggar.

Ett av mina livsmotton är ”Man ska inte gå i flock, inte ens med ord” och var kan ett sådant motto kännas mera angeläget idag, än i LCHF-sammanhangen, där det stormar i ”rörelsen” så enfaldsdropparna ibland skvätter över ”all land o strand” (som vi sade/säger i Finland). Och då kanske det är på sin plats att också hitta ett bloggtema som är lika individuellt och fritt från flockmentalitet.

Jag har flaxat mellan bloggteman ett bra tag nu och kommer, med min ljuvliga sextonårings hjälp, att fortsätta leta efter det som kan funka som ett porträtt av denhär gamla kärringens kamp med kosten och hälsan och framförallt med att fortsätta lyssna mera  på dem som säger: ”Tänk själv” istället för att blint kasta mig med pannan i golvet och säga ”dyrk, dyrk” till allt som för tillfället är ”det man ska tycka” om man lyssnar på dem som ropar ”Tyck som jag”.  Jag är så himla begapad i att tänka och att tänka efter och att tänka själv, att det ibland kan bli lite löjligt. Men hellre det än att gå i flock och bara tycka och tycka. Inser att den gamla käpphästen skumpar bra med mig, på flera håll än inom LCHF-andet, just nu. Jag låter decennieskiftet påverka mig nästan mera än en gång millennieskiftet, då jag bara levde på och tog alltmöjligt för givet, som att S, min trätobror alltid skulle finnas i livet, någonstans i min närhet. Lite trög är jag allt. Men ganska redo att lämna pladdrets årtionde bakom mig.

Ursäkta röran här på bloggen, ett tag till. Nu bygger vi om, hoppeligen för sista gången. Om 2010 ska bli det verkliga genombrottet för hälsobefrämjande kostråd vill jag vara med på ett hörn, helt utan knäfall åt något håll.

Men för att ändå visa vad jag menar med experter som säger ”Tänk själv” både i sin text och i undertexten, vill jag väldigt gärna rekommendera min lärare på MF Hälsoutbildningar: Anna Hallén och hennes blogg och hela hennes verksamhet. Verklig folkbildning förhåller sig på ett dialogiskt och respektfullt sätt till sina medmänniskor, såväl meningsfränder som meningsmotståndare och ärliga tvivlare.

http://www.annahallen.se/

När det gäller LCHF och kärlek till god och närande mat rekommenderar jag Birgitta Höglunds blogg. Jag äter betydligt färre kolhydrater än Birgitta, för det mesta, men jag njuter alltid av att besöka hennes sida och överföra eller översätta, hennes mat till mitt eget kockande.  Inspiration är otroligt värdefullt att få, för oss som skippat stärkelsen och sockret nästan helt ur vår kost, och det är härligt att få igång lite snålvattnet, både konkret och i andanom när man går där och håller på att fastna i det vardagliga fläskäggtrampet.

http://birgittahoglundsmat.wordpress.com/

En annan av mina favoriter är Fisken Svea i Finland. Hennes lätta och självklara handlag med såväl kosten som tillvaron och hennes humor, närvarande i precis allt, känns alltid som en hemkomst.

http://fiskensvea.blogspot.com/

När vågorna kring vetenskapandet, vetandet och det professionella ältandet, av t.ex. just nu, frågor kring data och anekdoter, kändes det skönt idag att läsa en klartänkt analys på bloggen:

http://blogg.passagen.se/matfrisk/ inläggsrubriken jag tänker på är:

”plural av anekdot är fortfarande, lik förbannat, inte data.”

Det var allt för idag. Nu ska vi gå på bio, tror jag.

Annonser

Written by mollalena

2010/01/04 den 02:01

Publicerat i Uncategorized

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Hej. En timme kvar innan jag tar tåget, vad är då bättre sysselsättning än att gå in här och hämta lite tankar.
    Först ser jag din nya look, snyggt. Och sen ser jag dina fina ord om min blogg, med länk.
    Jag tackar och bockar allra ödmjukast. Beröm värmer i kylan.
    Och till sist vill jag bara säga att jag log väldigt åt din klartänkta text om ”enfaldsdropparna som stänker”
    Visst är det härligt att vara en självtänkare.
    Ha det gott, vi ses i bloggosfären 🙂

  2. Kul att du hann ”in” här innan du for iväg. Vi ses som vi brukar! Kram!

    mollalena

    2010/01/04 at 04:00

  3. Heja dig!

    Det var underbar läsning och kloka tankar du bjöd på idag.

    tack!

    Det ska bli spännande att se hur din blog utvecklas framöver. Varmt lycka till!

    /Fjällmor

    Fjällmor

    2010/01/11 at 01:20

  4. snart Tack för dina uppmuntrande ord! Känner mig upplyft! Hoppas jag kan koppla greppet, så det blir en riktig blogg och inte små inhopp ibland, utan riktig kontinuitet.

    Allt gott!

    mollalena

    2010/01/11 at 02:23

  5. Hej blogg-kusinen

    Tänkte bara medela att nu har jojjon som var i botten sommaren 2006 åkt upp i topp igen. Dvs dags för litet jojjo-bantning. Fast jag ämnar förståss hålla mig kvar på bottennivån, det ämnade jag 2006 också.

    Alltnog, ca 18 kilo hade jag tänkt göra mig av med. Kan det gå på 18 veckor måntro. Sedan är ju frågan HUR det ska gå till. Jag har läst alla de vanliga Guruernas böcker, senast Annika Fettdoktorn, och alla har de väl ett korn av sanning kan jag tycka. ´Fast Annika blev litet ”reliigiös” efter halva sin bok tyckte jag. Jag får väl blanda ihop alltihop till en egen metod. Det jag tror mest på är ändå: Mindre energi in än ut. Nej förresten, jag tror nästan ännu mer på karaktär. Fast har man det lär man kunna hålla vikten från början.

    Vikten är nu 97,7kg. Tanken är att komma ner till 80, fast redan vid 87 brukar det börja ta emot, det kanske är min trivselvikt. Jag ska hålla dig informerad.

    Gott Nytt år
    Christer A.

    Christer A

    2010/01/11 at 09:25

  6. Morjens Christer!

    Blir så glad av att du tittar in. Och förstår så väl, vad du menar med religiositeten. Jag har hårda spärrar mot sekteristiska tongångar (kanske för att jag haft tendens att falla för sådana tidigare i livet) och de spärrarna har ju inte doktor Annika. Men jag har också stor förståelse för att det – även för den sansade – blir lite för svärmiskt ibland, i början, när man blir ”frälst” från allt det man trodde man var dömd att släpa på i all evighet – som sin dåliga karaktär och detdär med att hålla sig med flera olika garderober och de eviga målen mellan målen.

    För min del tror jag absolut också på detdär med mindre energi in än ut – om man är en maskin eller en ugn – typ. Ju mindre soppa (rätt soppa) min bil drar utan att jag behöver krypköra, desto bättre!

    Människan går däremot på annat än bara energi. Den näring vi tillför kroppen är till för så mycket mera än energi. Jag har börjat tänka att vi lärt oss tro, att vi kan driva kroppen på enbart energi, också när den formligen ropar efter näring. Och då sätts vår karaktär ur spel. Har man tillgång till mat är det inte normalt att inte äta om man känner en oemotståndlig hunger. Med den sortens kolhydratmat som vi vanligen äter vill det ju vara så att hungern bara växer medan vi äter. Får man inte den näring man behöver, genom sin mat, då förvandlas hungern tillslut till ett ohanterligt sug. Och dendär energin, den som inte mättar men som kroppen inte heller kan göra av med utan mest bara står och gasar på, på högvarv, hur man än kutar och står i, det är den som blir till fett till slut och sådär håller det på. (Jag vet, det är väl folkligt-lekmannamässigt uttryckt men jag håller ju på och lär mig att göra saken begriplig för både gravt högutbildade och gravt bortkollrade och opportunistiska politiker, och då blir det lite slak lina i logiken ibland).

    Hursomhaver, så tror jag att du (och jag) som jojobantat en del och som har de gener vi har och som är uppvuxna med den sortens kost som vår generation (vågar jag räkna oss till samma generation – nära samma i alla fall) lärt sig att äta
    i våra trakter har en del som talar för strikt lågkolhydratkost, både för hälsan och för vikten, på lång sikt.

    Det vi vuxit upp med utöver potatis och bröd och gröt och korv, är ju ganska mycket sådana ”nyttigheter” som margaringrädde -vuokko, vi har en stor kasse på landet, av dedär små gula plastkannorna som följde med som kork på ”grädd”flaskorna – och blå mjölk, Milda, Flora, sackarin, och på senare tid allt som på finska slutar på -ton , som sokeriton, rasvaton, och laktoositon – alltså sockerfritt, fettfritt, laktosfritt – och ännu senare allt kolesterolsänkande mumbojumbo som Reso fabriker bara hinner med att spotta ur sig) fast den sista sortens skräp kom efter att jag flyttat bort från Finland – kanske du med.

    Jag har inget minne av att Vuokko”grädde” t.ex. ansågs nyttigt när vi var små men det smakade ”lika bra som grädde” och avsevärt mycket billigare och fast vi skulle ha haft råd med riktig grädde, så var ju sparsamhet en dygd ovanom alla andra, så det var liksom en moralisk plikt att välja det billigare alternativet. (Idag ska ju de sentida fettfria matlagnings”grädde”-sorterna anses som rena hälsan i mjölsåsen och överallt.)

    Hursomhaver så var det mycket bröd och ganska mycket magknip i min uppväxt och jag vet att min farmor och alla på pappas sida har haft magtrassel – hur det ser ut i vår gemensamma släkt vet jag inte. Ingen pratade om glutenintolerans som något som kunde gälla någon mer än en i vår gemensamma släkt, som var gravt glutenintolerant (allergisk rentav, som barn och som gammal) men
    när jag nu blivit av med min IBS inser jag att det kan vara glutenintolerans och/eller helt enkelt oförmåga att tillgodogöra mig spannmål av något annat evolutionärt skäl, som gjort att jag som älskat bröd och bullar, blev helt bra i magen av att nästan helt sluta med dem. Samma verkar gälla många andra ur vår ända av den värld där inlandsisen drogs bort långsammast – vi kanske har lite mera inuit i vårt system, vi som lägger på oss av den vanliga maten, som andra kan äta utan att bli feta.

    Tillbaks till huvudspåret.

    Jag tror att det kan löna sig för dig att köra med LCHF – ganska strikt till en början (minst till minus 10 kilo) eller kanske rentav Skaldemans GI-noll. Karlar brukar ha lättare att tappa den mängd kilon som du vill tappa, på just GI-noll (och jag klarade så pass plättlätt, när jag körde hardcore LCHF på gränsen till GI-noll våren 2008 och på mindre än 18 veckor, men sedan står jag och stampar och har mera kvar att tappa än du har nu). Vi som förut även bantat med GI (du, visst var det så) och Atkins (jag) och lyckats bra, vi har svårare att upprepa den bedriften med just vanliga GI-varianter igen, det har jag hört hur många som helst ”vittna” om. Vi kanske kan köra med mera kolhydrater när vi gått i mål men längs vägen neråt är det för svårt. Vet inte varför men jojobantandet verkar ta bort kroppens tillit till att den ska få näring och det kan ta tid att övertyga den om att de återkommande svältperioderna nu är historia. Och gränsen för var karaktären sviker, den verkar gå vid ett väldigt lågt kolhydratintag för många av oss jojjare.

    Annika Dahlqvist tror ju på att det kan löna sig med kalorireducering också med LCHF, om man står och stampar. För mig funkar inte det. För mig funkar enbart stenhård kolhydratreducering och maxning av fettintaget (minst 75 % av näringen ska vara fett, då tappar jag minst 500 gram i veckan). I somras när jag gick på kurs för Anna Hallén (länk i inlägget) tog hon upp att det kan handla om att man äter för lite om man inte går ner i vikt. Jag ökade då på med lite nötter och ett extra ägg med smör och vad det nu var dessutom – säkert 800 kalorier mera än innan, per dag – och tappade 1,5 kilo på en vecka. Men resten av året har varit segare än segt. Och det har nog att göra både med att jag är kvinna och att mina kortisolnivåer är genom taket för det mesta. Stress stoppar mycket effektivt viktminskningen. Och det tradiga är ju att när man får till kosten så, att vikten sakta kryper neråt, då sjunker också stressnivån eller kanske är det så att – även den metabola – stresståligheten ökar och vikten faller snabbare. Hur skumt som helst!

    Jag föreslår alltså – hejfräckt – att du inte börjar med en egen variant, utan att du kör hårt med att öka fettintaget och dra ner kolhydraterna till enbart ovanjordsgrönsaker och lite (en handfull eller så) nötter och mandlar per dag och äta dig mätt vid varje mål och vänta tills du känner lite riktig hunger innan du äter nästa gång. Mjölkprodukter kan det också löna sig att vara försiktig med. Jag får igång mitt hungersug om jag får i mig mer än ett glas röd mjölk om dagen – och jag blir sugen på ett glas till om jag dricker ett glas…så där passar ajg mig oftast noga.
    Tills jag började med LCHF har jag inte druckit mjölk på åratal, kanske inte på ett par decennier. Men nu smakar den faktiskt och jag har den som belöning eller bonus ibland.

    Fruktochgrönt, detta obligatoriska modemantra ska man bryta upp i många flera delar och skippa frukter med mycket socker, i början är det nästan bara hallon som inte väcker sug, är vi många som upptäckt. Och som sagt i grönsaksväg, bort med allt stärkelserikt, då faller rotsakerna bort helt och då är blomkål i alla varianter en fantastisk ersättning för potatis, pasta och ris. Broccoli, spenat, kål, innehåller mera C-vitamin än de flesta frukter.

    Om du vill kolla procenter av makronutrienter och av mineraler och vitaminer, ska du gå in på t.ex. http://minmat.net/ skaffa inloggningsuppgifter och registrera vad du äter, där får du suveräna uträkningar, men i början är nog det viktigaste att äta sig mätt på rätt sätt. Min karaktär blev fullkomligt oslagbart stark på ett par dagar när jag gick över till LCHF och jag var så otroligt rädd för att få sockersjuka och dö i hjärtinfarkt, så jag märkte inte av några omställningsbesvär ens. Men det verkar ofta vara ofrånkomligt att man får diverse kraftläckage och andra besvär under 1-3 veckor och då brukar det rekommenderas att man väljer att trappa ner lite försiktigare om det känns för svårt. Jag tror att karaktären mår bättre av ett ”clean break” och lite motighet i början, på grund av att det är så otroligt svårt att hålla suget borta om man bara minskar på kolhydraterna men inte tar bort det mesta.

    När man väl lärt sig hur bra kroppen – och karaktären – mår på grund av den mera strikta kostomläggningen, är det närmast livsviktigt, att hitta sin egen nivå och sina egna preferenser. Det är detdär slaviska draget, att leva enligt den ena eller andra boken, som tenderar att sänka hela saken. LCHF, som metod beskrivs ju ofta som ett avstående men egentligen så leder metoden i längden till en känsla av frihet och till större självkännedom och – jag vet inte vad man ska kalla det – självrespekt och respekt för de verkliga behov man har, istället för de behov man vant sig vid att underhålla och upprätthålla och kanske tro sig vara beroende av (och i mitt fall ha varit beroende av).

    Sten Sture Skaldeman hävdar – och jag tror att han har rätt – att det är när man börjar testa avsteg från mini-kolhydratlinjen, sin egen, innan man nått sin målvikt – eller sitt mål, detdär kan ändras längs vägen – är en ganska säker garnati för att viktnedgången stoppar upp och är svårare att få igång igen. Det är nog, trots min övertygade satsning, tyvärr en del i mitt drama, det också.

    Jag har också alltid haft en spökgräns på 10 kilo minus och det är många andra som berättar om samma sak, med LCHF seglade jag förbi den gränsen utan att märka den men min nuvarnade vikt ligger någonstans kring min gamla ”all time high” så jag har väl höjt spökgränsen rejält efter sista uppåtvändan (som var grotesk). Din bästa vikt kanske inte ligger på 80 precis men i ditt ställe skulle jag i alla fall försöka komma ett par tre kilo under spökgränsen innan jag bestämde mig för att det inte går att komma vidare. Traditionellt anses ju de 10 översta procenten av vikten alltid vara de farligaste men jag vet inte om det alls stämmer.

    Å andra sidan säger Anna Hallén att man ska kasta vågen och ta till måttbandet istället och jag tror att hon kan ha rätt, fast jag har inte kommit så långt ännu.

    Om du vill tänka vidare (förbi gurusarna) och framförallt själv, kring teorierna om mättat fett med mera, så finns det en hel del på nätet (kolla länkarna hos mig och vidare i länkarna hos dem du kanske gillar där) och läs Gary Taubes ”Good Calories, Bad Calories”. Är man en sådan som vill tänka själv och bottna i det man tror på, inte bara tro, och jag tror att vi kan vara lite lika på den punkten, blir man snabbt övermätt på Annika Dahlqvist et con sortes (jag klarar inte av hennes böcker, om sanningen ska fram) och då är det skönt att gå till mera djuplodande källor – eller till Kostdoktorns källor i marginalen eller till LCHF.se. Och Anna Hallén skriver mindre propagandistiskt än Annika och har jobbat längre med dehär sakerna (och kommer från början från GI-hållet) så det kan vara idé att läsa hennes blogg om inte annat.

    Nu blev detta en halv roman, känns det som. Jag vill gärna höra om dina framsteg.

    Fridens och fröjdens!

    mollalena

    2010/01/14 at 01:54


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: