LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF-livet och själva Livet efter julen

Måste börja med en ursäkt för att jag i början av denhär bloggen missade att svara på kommentarerna. Känns lite som att kasta in jästen i ugnen när brödet redan är bränt men det känns ändå som något jag vill säga. Jag ska försöka vara mera rapp med att kontrollera kommentarer och svara, från och med …ja jag har visst börjat skärpa mig på den punkten redan…men det kommer att hända igen att jag missar.  Man kan säga att jag lever lite för mycket granne med Gud, alltså i det kaos som är grunden för mina dagar och nätter. Eller snarare kampen för att hålla kaoset kring min son, på en nivå som går att leva med.

Julen kom och gick, utan julhälsning på bloggen. En god fortsättning, hoppas jag ni har nu.

Nu hoppas jag – också – att ni som hittar hit, har haft en jul som uppfyllt de önskningar ni hade inför den. Jag fick kasta om alla planer – på grund av insikten om vad lugn och avskildhet, trots allt, betyder för vår – till vardags så splittrade – familj och på grund av kylan, som fick oss att inse att vi bör vara kvar här i vår avkrok, i vårt stora hus, för att ha koll på bergvärmen och värmepumpen och på den eviga snöskottningen, håhåjaja, en ganska krävande motionsform för värkande skribentaxlar men rosigt och bra för kinderna och allmänt upplivande.

Vi har haft en skön, kravlös jul med mycket få excesser på matfronten. Frosseri är inte min melodi, har aldrig varit, jag har bara ätit mat i tokiga proportioner mellan fett, protein och kolhydrater och dessutom – förstås – fel fett, det pyttelilla jag åt. Det som ändå var den stora boven i mitt drama (”förrivärlden”, före februari 2008) stoppade jag i mig mellan målen – tänk vad det är skönt att slippa äta stup i ett numera (!) –  mackor, bullar, kakor, choklad, allt som innehöll snabba kolhydrater och höll suget och ångesten stången, var mina mellanmål och mål mellan mellanmålen och även däremellan.  Fast jag har faktiskt tryckt i mig några små saffransbullar och pepparkakor och lite Rocky road, som jag gjorde själv på 70%-ig + 86%-ig choklad. Där var det förstås självaste fyllningen, som var desto mera dödskallemärkt: salta nötter, ganska många dumlekolor, rostat mandelhack och massor med små marshmallows. En härlig blandning av knastrigt, segt, mjukt, hårt och så den starka mörka chokladen runt allt det andra. Fast jag skar kakan i mycket små bitar, blev det ganska många bitar och en ansenlig mängd socker till slut. Men jag tror jag upprepar den julsynden i nästa år också, faktiskt. Aladdin kan jag skippa men något hemlagat i godisväg känns ganska härligt, så länge det inte stjälper hela lasset. Kanske borde man experimentera med frukt och mandel-varianten istället för marshmallowsen och kolan…nå, det finns ju tid att tänka på i närmare ett år nu.

En annan sak som fungerade bra att äta, utan att suget tog över,  var en osötad råglimpa, bakad på surdeg, från Finska bageriet i Eskilstuna, den smakade riktigt mycket jul och skuren i supertunna skivor gav den marginellt mera kolhydrater men ändå en festligare känsla än mina två mörka Finn Crisp, som jag vanligen äter nästan varje dag med mycket smör och god ost. Med min egen feta vitlökssill eller skinka med senap på mackan, satt jag nästan i himlen när jag åt det brödet.

Spriten har heller inte flödat här, kan man lugnt säga. Inte för att den har för vana att göra det, flöda alltså, men julsnapsen och julölen till julmiddagen, brukar vi inte missa. Inte heller lite glögg då och då. Eller en konjak till kaffet eller, ja lite ditt och datt som det passar in i det tämligen rituella ätandet. En Gammal Norrlands Akvavit har legat orörd på kylning hela helgen. Det blir klart mindre sug efter en snaps när man skippat det mesta på julbordet, som skapar dendär gamla bekanta dästa övermättnadskänslan. Det är ju inte fettet som ropar efter sprit för att orka ”smälta”, det är ju allt det andra, det kolhydratstinna som behöver skjutskarlar – i form av sprit – på sin väg genom kroppen. Här gick det bra med julmust i år, för alla de andra, och jag höll mig till mitt vatten. En kväll tog jag en liten Utö-snaps till lite enkel gubbröra och ett par små konjakar har det blivit och ett par drajor. That´s it. Det ser lite komiskt ut i kylen med snapsar och ett par flaskor Moët huttrande i sin övergivenhet.  Men det som ”kräver dessa drycker” är nästan mera vuxet sällskap än själva festen. Vi två trötta vuxna, som levt särboliv hela hösten och våra två barn med sin ”tomma pappatank” mår uppenbarligen bäst av att fira med hela huvudet i behåll och på ”barnavis”.

Jag kan inte säga att jag direkt blev påverkad till helnykterism, av Alex Schulman i krönikan han skrev om föräldrarnas drickande på julafton, men ändå…bilden av det fryntliga familjefirandet stannade kvar i mig och har återkommit flera gånger under helgen. Jag har många sådana midsomrar i mitt minne som den Schulmanska julen.

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/12/om-att-supa-infor-barnen

Och några nyårsnätter med riktigt trötta barn, som uppgivet men tålmodigt, väntat på taxi i vår hall i Stockholm, vid en på tok för sen timma, efter ett liknande nyårsfirande som Alex Schulman målar upp i sitt inlägg. Mina barn har inte varit med om så många stora jul- och nyårsfester, som mina vänners barn har, mina barn kom in i bilden när de andras barn började flyga ut och fira på annat håll än med föräldrarna. Men det har hänt att vuxan i söllskap vi befunnit oss i, blivit för fulla och högljudda och det har skrämt mina barn ordentligt. Och i takt med att de andra släkt- och vänbarnen flög ut blev de stora festerna allt mera ”helst enbart för vuxna”…

och på den vägen är vi, kanske man kan säga, även mentalt långt borta och inte bara fysiskt, när vi nu bor 30 mil bort från våra vänner. Vi är här i vår avkrok (som i Stockholm), kvar i ett liv där det inte finns barnvakter att tillgå eller barn som kan sköta sig själva och där det inte heller kommer några inbjudningar till rena vuxenfester längre.

Men det finns vedspis i köket och i ”stora rummet” en öppen spis, med ett tomt golv framför, där man t.ex. kan sittligga i ring och spela spel på mattan. Ett slags berusning det också, att kunna frossa i tid och framför allt i tillsammanstid.

Vårterminen kommer att bli späckad med samtal och rena fröhandlingar kring vad Stockholm kan erbjuda vår son i skolväg. Och av en blivande gymnasists kamp med sina betyg. Om julbetyget håller finns redan en chans på det gymnasiet som ligger överst på önskelistan hemma i Stockholm men det är bäst att skaffa en rejäl marginal och höja de ämnen som går att höja och behålla de betyg som redan är uppnådda, men inte mödan värda att höja. Vi är marinerade i många olika spad när det gäller skolan och just nu känns det som om dottern och jag är i fas när det gäller förväntningar på prestationer.  Jag hoppas att vi kan fortsätta på den vägen. Jag har hattat runt i olika yrken och genom vitt skilda utbildningar i mina dagar och vid 56 vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska bli när jag blir stor.  Jag ställer inga orimliga krav på min dotter och tror nu att hon på allvar vet att mitt stöd handlar om att säkra hennes möjligheter att välja skola, enbart, och inte om min ambition att kunna skryta med att ha uppfostrat henne till en framgångssaga.

Kostfrågan är av naturliga skäl stor runt vårt matbord och jag försöker att inte tvinga in mina barn i någon fålla, fast jag vet att det vore hundrafalt mycket bättre för min son att ”avgiftas” från kolhydrater och en massa annat, inser jag att det enda som funkar är en mera avslappnad inställning med endast få benhårda principer (= ingen Coca-Cola men undantag kan göras i mycket trängda lägen, inget socker på tom mage om det bara på något sätt går att undvika, så fet mat som möjligt och snarare fördelningen köttfärssås med spaghetti än spaghetti med köttfärssås, inga tillsatser i maten så långt det bara är möjligt, köpt tillsatsstinn nudelsoppa endast som sällsynt ”söndagsgodis” – mina barn behöver ibland få mat som ”smakar Kina” hur näringsfattig och tillsatsstinn den än är, tyvärr). Trots är en stor faktor i vår tillvaro, monumental och allt överskuggande ibland. Det känns mycekt viktigt av många skäl att tillämpa ”det möjligas konst” för att inte ständigt ligga i skyttegravarna här. Och i min dotters fall känns det som om jag måste göra allt för att inte överföra den sortens bristande självkänsla, som jag upplever att jag – mer eller mindre – har i generna och som också gett mig min överkänslighet mot kolhydrater.

Läste en artikel idag om ärftlighet när det gäller ätstörningar, som ytterligare stärker mig i min tro på att det är farligt att göra det bästa till det godas fiende. Min dotter är adopterad och därför är ju frågor om ärftlighet inte direkt aktuella på en genetisk nivå men jag är inte främmande för att tänka att det finns andra, mera miljömässiga, sätt att ”ärva” vrickade mönster.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article5988278.ab

Min dotter äter till exempel ogärna kolhydrater på morgonen eftersom hon ”så snabbt blir hungrig då”. Det är viktigt för henne att äta en frukost med fett och protein, för att orka hela skoldagen, skollunchen upplever hon ofta som oätlig (”pulver och uppvärmda konstigheter som luktar illa och smakar apa” och ”en massa margarin”) och hon är ofta hungrigare efter skolan de dagar då hon ätit i skolan, än de dagar, då hon hoppat över lunchen. Hon är heller ingen smörgåsätare, har aldrig varit, mackorna gjorde sitt intåg i hennes liv först i treårsåldern och det var antagligen för sent för att de ska bli – eller kännas som – ”livsnödvändiga”, det är däremot så som nudlarna känns och doften av färdiga asiatiska kryddblandningar och av sesamolja och ibland också ris. Något vi tycker att det måste vara rätt att få bejaka men inte helt leva på (det vill de inte heller).

Våren kommer också att föra med sig mera läkarundersökningar för min del och efter julens små, men dock betydande, avsteg från den goda LCHF-vägen, kommer jag att ta nya tag om både mitt mätande av blodsockret och blodtrycket och om motionen. I februari ska min son genomgå nästa stora gomoperation  och det kommer att bli en smärre pärs. Som tur är jobbar hans pappa i Göteborg hela den veckan, då han ska läggas in på onsdagen, så vi kan dela på sjukhusnätterna och dottern kan välja att vara tillsammans med sin pappa på jobbet på dagarna eller med sin gudmor på hennes jobb och bo på hotell med en förälder på nätterna (sist fick vi lov att ordna fram en säng också till henne på sjukhuset men nu är hon så stor att det knappast är möjligt, det var med stor övertalning och mycket tjat vi lyckades sist).

Mycket nytt för det med sig – utöver sökandet efter barnens ultimata skolsituation till hösten – att vara på väg tillbaks till stan till vardags till hösten. Det största problemet är kanske att vi måste ”downsiza” oss mycket radikalt. Jag räknar med att 75% av allt vi samlat på oss, måste ”avyttras” eller slängas, på ett eller annat sätt. Vi kommer aldrig mera att bo så stort som vi gör nu.  Och vi kan ju inte magasinera hur mycket som helst ”till barnen, tills de flyttar hemifrån”…

Jag tar det som rena terapin! Liksom jag tar mitt bloggande som rena medicinen…fast jag itne riktigt kan formulera exakt mot vad. Arbete blir det ganska lite av i vår men helt kan jag ju inte lägga det på hyllan, antagligen blir det mera ”på hyllan” än jag egentligen skulle vilja, ändå.

Gott slut på 2009 och Gott nytt år 2010 kära besökare, släkt och vänner.

Fridens och fröjdens!

Annonser

Written by mollalena

2009/12/29 den 01:47

Publicerat i Uncategorized

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Tack för att vi får ta del av din intressanta historia. Ni gör verkligen allt för att era barn ska få det bra, tänk om fler föräldrar kunde tänka så.
    De är nog väldigt glada när de blir äldre, att de fick spela spel tillsammans med sina föräldrar istället för att gå på spritfyllda fester.
    En sån jul har jag just firat med min syster och hennes familj. Glädje, god mat och minimalt med sprit. Vi tog varsin liten julsnaps det var allt.
    Hennes barn har växt upp till riktigt fina människor, som säkert kommer att föra såna traditioner vidare.
    Ha ett riktigt Gott slut och ett ännu bättre Nytt år önskar Birgitta

  2. Tack för din kommentar och hälsning Birgitta.
    Det känns varmt och gott.

    Jag har nyss gjort i ordning ett stort skafferi här i huset (min planering, hantverkarnas genomförande av ramen men tills nu oanvänt!). Det ska hjälpa mig med att hålla viss ordning i kaoset. Jag har tänkt på dig och din proffsiga matlagning och inställning till LCHF och GI medan jag pysslade med bygget igår och idag och känt att jag måste bli duktigare jag med, på att planera och inte minst genomföra det goda ätandet (i flera bemärkelser). I sanningens namn hade du sällskap i mina tankar av flera andra, inte minst min mormor och Nigella Lawson och Monica Ahlberg (vars vinterprat jag prickade in två gånger medan jag pysslade med mitt organiserande).
    Men nu är det tid att ägna barnen all uppmärksamhet från två parenteser istället för bara pappa, som det nu blev lite, ett tag.

    Vi får fortsätta hålla förnuftets och glädjens fana högt i nästa år, när det nu stormar och skapas sorgliga martyrer och jag vet inte vad allt i ”vår rörelse”.

    Jag läser dina recept dagligen men har inte kommit mig för att kommentera på länge men du ska veta att jag uppskattar din matsida mer än alla andra LCHF-ares.

    Allt gott!

    mollalena

    2009/12/29 at 02:56

  3. Tack Mollalena 🙂 Dina ord värmer mig vid morgonkaffet i den bistra vinterkylan. Bara -20,5 idag.. Känns fint att jämföras med din mormor och andra prominenta damer.

    Visst är det bra det här med bloggandet, både som egenterapi och så kan man hjälpa andra att komma på ett och annat. Jag gillar inte pekpinnar, men i och med att jag bara skriver om vad som är bra och fungerar för mig, så kan det ju även hjälpa andra.

    Jag har läst en hel del om kostens betydelse vid olika diagnoser och eftersom jag nu har en misstänkt glutenintolerans, så har det blivit en hel del om gluten senaste veckan..
    Sett att en del med diagnosbarn fått ett lättare liv, när gluten tagits bort ur kosten. Är man känslig så har det stor påverkan på nervsystemet. Behöver ju inte gälla alla, men kan ju vara värt att testa.
    Jag har en god vän med ett barn med Tourettes, han har blivit mycket lugnare och hon har dragit ner på mjölet.
    Han formligen älskar min lowcarbpizza med zucchini som botten 🙂

    Det är trist att det återigen varit så turbulent kring LCHF, måste vara riktigt jobbigt för Annika D nu. Men förhoppningsvis så kanske hon lär sig något och blir lite mer försiktig i kontakt med pressen.
    Jag är så glad åt Anna Halléns sida. Där lär man sig nåt nytt varje dag, hon undervisar på ett sätt som är lätt att förstå. Och med glimten i ögat.

    Det är så jag försöker göra med min blogg också, att lära ut hur man lagar naturlig mat på ett enkelt sätt. Märker nu att jag hittat många återkommande läsare som inte äter lågkolhydrat, känns kul för då sprids den här idén på ett enkelt sätt utan allt för mycket propaganda.
    Ha ett lugnt och skönt Nyår 😉

    Birgitta Höglund's Mat

    2009/12/30 at 08:04

  4. Tack för ännu en trevlig kommentar.
    Turbulensen kring Annika har sysselsatt mina tankar en hel del men när det var dags att titta på TV i morse, slocknade jag i soffan, så jag såg bara slutet.
    Folkbildning har varit min hjärtefråga (både teori och praktik och utbildning) i ett par decennier innan jag fick barn och det känns tungt att se hur megafonlik propaganda och kvällstidningshysteri används aningslöst för att ersätta verklig folkbildning.

    När det gäller sådant som gluten och kosten vid olika diagnoser, har jag en deal med Anna att hon ska hjälpa mig när det gäller min pojke men jag har inte kommit till skott ännu.

    Jag hade Anna som lärare på MF Hälsoutbildnignar i somras och ser henne som en mycket medveten och kunnig folkbildare – fast jag först tyckte mig se en hel del propaganda i t.ex. upplägget med Kostdebatten. Men där hade jag totalfel!
    Det är en enorm skillnad mellan Annas uppmaningar i andan
    ”Tänk själv” och Annikas ”Tänk som jag”.
    Det är nog samma anda som jag uppskattar i din blogg.

    Det som nu händer med LCHF är för övrigt bra likt västerns beteende på 70-talet, fraktionering och en massa positionering på varandras bekostnad. Och en massa högludda utspel. Beklämmande men också något som manar åtminstone mig till ännu mera eftertanke och studier.

    Ha det gott du med!

    (Imorgon knäcker vi nog en flaska Moët här, trots allt, i all enkelhet. Och barnen får en Magnumflaska Pommac.)

    mollalena

    2009/12/30 at 12:58

  5. Hej igen och God fortsättning.
    Vill bara skriva att jag håller med i din analys av LCHF-”rörelsens” utveckling. Mycket tråkigt, men jag tror snart att det stormat klart.
    Mer nyanserade förespråkare, som Anna, kommer att ta större plats med sitt mer ödmjuka budskap.
    Den hetsiga ton som varit ett tag håller inte i längden, om man vill föra fram ett seriöst budskap.
    Nu åker jag iväg till varmare breddgrader, till Cypern i morgon.
    Kommer att titta in här då och då och läsa dina klokskaper istället för att lägga tid och energi på diverse andra bloggar.
    Ha en skön vinter här hemma.

    Birgitta Höglund's Mat

    2010/01/03 at 10:02

  6. Tack. Lycklig resa och ännu en skön vistelse i solen önskar jag dig. Jag hann läsa lite på annat håll innan jag kom hit nu och detdär med känslan av att det är på väg att gå med LCHF-”rörelsen” som det gick med 70-talsvänstern är för stark nu. Så jag blev så glad av din hälsning (igen!).

    Mollalena

    2010/01/04 at 12:07


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: