LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – livet. Det ska ju vara lyckat!

Man ska inte prata om sina krämpor, inte om pengar och inte om sina barn och barnbarn. Det är tre tabun som jag har ”i ryggmärgen”. Och dessutom har jag lärt mig att man ska undvika att prata om sin religion,  sin politiska övertygelse eller sina drömmar. Så tänker jag utifrån min uppväxt men jag har också fyllt på med bilden av vad man som finlandssvensk inte ska ”prata om”, genom Merete Mazzarellas bok ”När vi spelade Afrikas stjärna”, som jag nyss öppnade i samband med att jag dammade av den. Jag har inte läst ut boken. Första raderna kan jag ändå utantill (”Det finns tre saker man inte ska tala om: sina drömmar, sina barnbarn och sina sjukdomar”)…det är inte tjockt med tid för lustläsning här. Jag antar, utifrån det lilla jag ändå läste i somras, att Mazzarella i boken ger sig till att bryta mot alla tabun.

Och jag har alltid bekänt mig till den sortens skrivande som strävar efter att vara personligt men inte privat (det har väl inte alltid lyckats så bra. Men ändå, det är den grunden jag har och som jag alltid förhåller mig till, genom uppfostran, erfarenhet, smak och utbildning). Och det är känslan av att gränsen måste vara skarp, som nu hindrar mig.

Det är barn, det är krämpor, det är religionsgrubblerier, det är politisk övertygelse som vill bli tagen på allvar, det är drömmar och planer inför nästa steg i livet (om sex månader) och det är pengar – eller i alla fall det som leder till pengar, d.v.s. arbete – i vägen.

När alla tabun sticker upp sina huvuden i tyst men uttrycksfull, inre körsång, blir det inte mycket kvar att skriva om. Om man, som jag, låtit mig omfamnas av det stora tvivlet.  ”Det är då som det stora vemodet, rullar in”.

Precis som viktväktarna i alla tider malt på med sitt mässande ”det är ett sätt att leva, det är inte en diet” har ju LCHF samma budskap. Kosten är förutsättningen för hälsa och alltså därför ett livslångt projekt. Diabetes typ 0, är diabetes i samma stund man avviker från LCHF-spåret och blir en lydigt kolhydratmumsande patient igen. Kosten är både boten och själva roten till soten. Det är stora och underbara insikter. Och det är vidrigt att följa vårdens kamp för att hävda – och påstå sig visa – att det är bättre att hålla sjukdomen gående på en ”inställd” nivå, med hjälp av mediciner, än att vara ”som frisk” utan mediciner. Man ska räkna med naturalförlopp och död, för ”så är det bara” men man har en skyldighet att bli vårdad och hunsad längs vägen. Att man dör en dag även om man håller sig symtomfri med hjälp av kosten, det anses vara för farligt. Livsfarligt. Bättre då, att vara sjuk på ett bekant sätt än att vara symptomfri och känna sig frisk, på ett obekant sätt.

Länge kände jag mig ”livsfarligt frisk” eller ”inbillningsfrisk” av att leva med ett minimum av kolhydrater i kroppen. När jag nu lite säckat ihop, trots mycket trogen LCHF-linje i ett år och tio månader, blir förstås suget efter detdär seriösa bollplanket (som inte viker undan i ointresse inför att utöka  sin kunskap) det suget blir stort.  Och pingisen i den egna skallen känns stum och rentav stå och släppa ner bollar på ett slappt överkast.

När jag bestämde mig för att övergå från Kostamatören till denna blogg, var jag inställd på att snart börja försöka inlemma kostrådgiveriet i mitt brokiga frilansande. Jobb rann in och gjorde det omöjligt för mig att göra klar tentan på kursen. Jobb rinner hela tiden in och nu börjar snart kampen för att få till ”det lyckade” återtåget till Stockholm. I takt med att utmaningarna kring min son ökat, har tankarna minskat, på att folkbilda andra kring det fantastiska fenomenet LCHF.  Det är tio år kvar tills han ska vara klar med sin skolgång. Jag förbereder mig på att han kommer att vara mera som ett heltidsjobb för mig länge ännu, åtminstone det första året (de första åren) när vi flyttar tillbaks till Stockholm. Redan nu kretsar nästan allt kring honom. Det som har hänt de senaste veckorna, är att jag lyckats vända hans negativa kontroll till mera positiv samvaro och samarbete. De största förändringarna behövde jag göra inuti mig själv.

Det mesta är sig likt, men jag lär mig för varje dag att hantera tillvaron en aning mindre affekterat. Och där hans stress smittade mig förut, tycker jag just för tillfället, att mitt inre lugn smittar honom allt mera. Svårt att inte ta på sig skuld, för hur det har varit – och med stor sannolikhet kommer att vara igen; allt går i vågor – men skuld föder skuld, så det är bara att skaka av sig det mesta bakåtgrubblet och tänka ”nu är nu”.

Snart efter att jag insåg att det skulle bli alltför privat och kränkande för min son, att köra den ADHD-blogg, som jag påbörjade, började jag alltså hitta ett nytt förhållningssätt till de svåra utmaningarna i hans – och min – tillvaro.

När jag suttit och inte kunnat ”få till det” med bloggandet har jag ofta återkommit till att LCHF – ”rörelsen”, nu efter Kenneth Ekdahls död, liksom yrvaket börjat tänka efter och våga tänka, att just denhär kosten inte är den allena saliggörande ”de vises sten”, som vi, många av oss, kanske velat få den till, när vi nu blivit så – mirakulöst och snabbt – friskare och fria från sådant vi lidit av i decennier.

Och jag har – som vanligt –  grubblat över hur den tulipanarosen egentligen ska vara funtad, som behåller ett stadigt grepp om grunderna för LCHF men som samtidigt har ett dialogiskt förhållande till den verklighet som är mycket långt ifrån att ha ”skådat ljuset”.

Är det möjligen så att det är själva LCHF-”rörelsen” som gjort sig till en rörelse för de lyckade? Tänker jag ofta när jag försöker gå in på Kolhydrater i Fokus, till exempel, eller läser i kommentarerna på de stora bloggarna.  Vad är måttet på att vara lyckad? Kan jag också tänka.

För att kunna råda andra måste man kanske själv ha ”gått i mål” först. Knepigt att vara en ”vägen är målet”- typ…

Annonser

Written by mollalena

2009/12/08 den 12:18

Publicerat i Uncategorized

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Tänkvärt, läsvärt… Tack!

    fetsmart

    2009/12/09 at 11:34

  2. Hej Mollalena. Du skriver intressant som alltid.

    Vi kommer nog att få vara med om både med och motgångar i vår hälsa, även som LCHFare.

    Och hela tiden försöka känna efter, vad är bra för mig. Inte kanske bara se vad som andra säger fungerar för dem.
    Min 80åriga mor har ätit sin variant av LCHF sen i våras, precis som jag. Hon har gått ner 10 kg, från 80 till 70 på sina 161 cm. Men under resans lopp även drabbats av hjärtsvikt och nu senast gallsten, men med bara lindriga besvär. Hon hade nog varit betydligt sämre i allmäntillståndet om hon ätit som förut.

    Vi kommer nog aldrig riktigt att komma i mål, på den här resan. Det är mer som du säger, vägen är målet.
    Jag har fortfarande mina ups and downs i måendet, men jämfört med för några år sen är jag som en ny människa.

    Jag var på en mycket intressant föreläsning med Dr Nisse Simonson häromkvällen.
    Han förespråkar motion, bra mat och bra sömn. Det tillsammans med omega-3 kan bota de flesta krämpor. Och framförallt att man har ett positivt tänkande 🙂

    Birgitta Höglund's Mat

    2009/12/11 at 02:35

  3. Tack för era kommentarer, båda två.

    Det du skriver om din mamma känns så sant. Mina föräldrar sitter fast i light-träsket och jag drömmer om att de ska våga ta steget och äta närande mat, som ger verklig energi och stärker immunförsvaret men jag har nog ingen framgång där.

    Och jag säger likadant om min resa, som du om din Birgitta, jag är som en ny människa sedan jag skippade de stärkelserika kolhydraterna och spannmålsprodukterna. Men när man lev tmed vissa åkommor rikgitg länge, är de tklart att de inte bra far sin kos, även om de lagt sig till ro och nästan itne bökar alls, för det mesta.

    Jag så Nisse Simonsson i programmet ”Sommarpratarna” och tyckte han verkade väldigt spännande. Nu tittade jag lite på hans hemsida, när du nämnde honom och han verkar vara en person som inspirerar och är nyfiken. Viktiga saker.

    Ibland låter jag mitt finländska molltonade temperament få för stort spelrum men jag tror ändå på att inte sluta hoppas på en ljusning – ungefär som Havel: Hopp är inte övertygelsen om att något alltid ska bli framgångsrikt utan vissheten om att något ska ge mening, oavsett vad som händer (Vaclav Havel) (brukade ha detdär citatet över skrivbordet förr men fick googla efter det nu och jag tycker inte det låter helt korrekt men andemeningen är densamma.

    Trevlig helg!

    mollalena

    2009/12/11 at 11:42


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: