LCHF – liv och läxor

Numera ett arkiv.

LCHF – Dagens läxa: Konventionellt hjärtläkeri = rena skräcken!

Efter att ha fått lite olika svar angående min ”Apo-Lipo-kvot” från flera olika håll, fick jag en länk från Kostdoktorn till en blogg som innehöll så mycket material kring hjärtats hälsa och sjukdom, att det är nästan omöjligt att sluta läsa. Jag vill inte påstå att jag blivit klokare men jag är övertygad om att min släkthistoria och min version av det metabola syndromet, kräver en grundligare undersökning av mitt hjärta och mina kärl.

När jag nu läst så långt jag orkat i bloggen The Heart Scan Blog, tar jag med min lekmannafattningsförmåga fasta på att jag bör göra en översyn av mina kosttillskott (just nu Holistics D-vitamin, Pharbio Omega-3 Forte och Daily Wellness’ GLA Nattljusolja) och faktiskt också se till att få reda på om jag har plack i mina kärl. Mitt liv är stressigt på gränsen till ohanterbart och det finns just nu inte mycket som går att rationalisera bort. Därför tänker jag ta fasta på att det behövs en verklig kartläggning av hur det ser ut i mitt fall och inte en massa nonsensharvande med markörer som inget visar. Jag kände mig länge ”gravt inbillningsfrisk” och extremt energisk, efter att jag gick över till LCHF men en stundtals stor matthet och en ständigt hindrande svindel, gör att jag inte motionerar som jag skulle vilja och vikten står mestadels och stampar. Arbetsorken är också ibland klart under acceptabel nivå.

Den slags hjärtläkeri, som figurerar i den aktuella bloggen, som jag ägnat denna kväll-natt åt – och som verkar flaggas för i en hel hög med böcker som förekommer i anslutning till boken Track Your Plaque – den sortens undersökningar och behandlingar verkar inte gå att få tag på i Sverige. Men någonstans måste man ju börja. Första steget bör ändå vara någon LCHF-kunnig läkare, som kan ta emot mig som patient. Kommer också att kontakta min gamla läkare i Stockholm för eventuell remiss till hjärtspecialist (konventionell) som går att övertala till att grundligare undersöka mitt hjärta. Det är förstås möjligt att jag är en hysterisk hypokondriker, som överdriver arvets betydelse för min hjärthälsa och eventuella sjukdom (när nu mina vanliga kolesterolvärden inte alls är så alarmerande!) men det känns inte intressant med sådana etiketter när det faktiskt bör gå att reda ut hur läget i verkligheten är. Det är ju bättre om jag kostvägen kan reducera eventuell plack, än att följa mina föräldrar i spåren ända fram till en bypass-operation inom ett decennium eller tidigare.

När jag idag läser hos Annika Dahlqvist om att Socialstyrelsen går allt hårdare ut med att alla diabetiker ska ha statiner ligger det förstås nära till hands att jaga upp sig. Men det viktiga är att ta fasta på att ingen läkare kan tvinga mig att ta emot behandling som jag inte tror har minsta effekt, på annat än värden som inget visar. Nu gäller det bara att hitta sätt att undvika alla de ”proffs” som bara lyder order och läser fass och mäter meningslösheter och utminuterar schablonmässiga nonsensråd per recept eller via glassiga reklambroschyrer.

Dagens läxa handlar om att leta rätt på någon som går att lita på och samarbeta med. Konventionell syn på hjärtläkeri och kost ”för hjärtat” verkar vara kontraproduktiv och alltså rena rama skräcken!

Får väl leta rätt Uffe Ravnskovs bok också, den har jag läst för slarvigt och i ett för tidigt skede av min amatörmässiga jakt på ”bättre hälsa och viktkontroll”.

http://heartscanblog.blogspot.com/

Drivs av:
Dr. William Davis sompresenterar sin blogg såhär:
Plaque is the stuff of coronary heart disease. It is CONTROLLABLE, it is STOPPABLE, it is REVERSIBLE. But you must be equipped with the right information on diet, nutritional supplements, and hopefully the avoidance of medication.
Annonser

Written by mollalena

2009/11/26 den 02:53

Publicerat i Okategoriserade

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Nu har jag läst igenom alla dina inlägg här i bloggen LCHF-liv och läxor. Du har ett härligt sätt att skriva på. Och modig är du. Och kunnig. Och orädd…… Och mycket, mycket mera….. det är du. Mycket som också jag skulle vilja vara :-)! Jag borde väl igen börja sköta min hälsa på ett bättre sätt än jag gör för tillfället. Visst motionerar jag mera än jag gjorde tidigare. Men jag kan bättre. Och jag kan äta hälsosammare. Har igen börjat äta mera sötsaker och jag märker reaktioner i kroppen på ett helt påtagligt sätt, klåda på ett visst ställe på kroppen! Den klådan har jag dragits med ända sedan tonåren. Den försvinner de perioder jag inte äter sötsaker. Så varför äter jag sötsaker då? Jo, jag vet varför. Nu prenumerar jag på denna blogg så jag genast ser när nya inlägg kommer. Fortsätt med din goda kamp för bättre hälsa och fortsätt att delge oss också. Kram på dig!

    Maj-Britt Stordahl

    2009/12/01 at 09:26

  2. Och jag glömde skriva att nu ska jag också försöka börja traggla mig igenom bloggen The Heart Scan Blog! Min engelska är nog ordentligt rostad för jag har inte behövt använda den sedan studieåren och inte då heller i praktiken. Men det är ju alltid bra att friska upp ordförrådet inför min resa till Teneriffa i slutet på februari.

    Maj-Britt Stordahl

    2009/12/01 at 09:28

  3. Tack för orden och kramen Maj-Britt. Som jag skrev i det förra svaret, tänker jag att du bör se hur otroligt stark och duktig du själv är! Vi har våra motstånd i livet och det är lätt att tänka att vi inte räcker till eller duger eller gör tillräckligt. Jag är oftast helt omedveten om jag alls för någon annan kamp, än den mot omständigheterna kring mina barn.
    Det ger mig fantastiskt mycket kraft att läsa det du skriver men jag upprepar att jag tycker du ska tänka på allt du faktiskt gör och att du är en stor förebild för många. Det förstår jag när jag läser i din blogg, som jag alltför sällan kommenterar. Kram tillbaks!

    mollalena

    2009/12/02 at 12:37

  4. ”som jag skrivit förut” skulle det vara. Kanske skrev jag det inte så konkret i det förra svaret eller någonstans men det är min känsla när jag läser om allt du håller på med och uträttar.

    mollalena

    2009/12/02 at 12:39

  5. Den kampen du för för dina barn är den viktigaste kampen någon kan föra. Nu vet jag inte din kamp för barnen, men jag vet att många, många föräldrar måste föra en otrolig kamp för sin barn som något slag av funktionsnedsättning. En bok jag läste i början av sommaren heter ”Det räcker inte med kärlek – en mammas kamp för sin son av Jenny Lexhed. En länk till boken: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146218130

    Den mamman gick in i psykos när hon stred för och jobbade för att sonen skulle få de terapier som hon såg skulle leda till att han skulle få ett någorlunda ”livsvärdigt” (inte ett så bra ord, men det kom nu bara) liv! Det ovanliga med den här familjen var ju det att mamman hade ”kämpaglöd” (fast hon gick i väggen)och ekonomiska möjligheter att skaffa det åt sonen som hon inte fick igenom när samhället undandrog sig sitt ansvar. I de flesta fall har inte familjer ekonomiska möjligheter att själva anställa personer som ger terapier av olika slag. Och i de flesta fall vet de inte heller vilka samhällets skyldigheter är. Tyvärr. Och då kan de inte heller stå på sig. Det blev långt dethär.
    Någon förebild är jag långt ifrån för någon, tyvärr, tyvärr…Jag borde, borde orka och hinna med så mycket, mycket mera ….. för mina nära och kära. Och har dåligt samvete då jag inte ställer upp tillräckligt ofta för barn och barnbarn.
    Och jag känner personligen flere personer med svåra funktionshinder som tack vare sina föräldrars envishet har fått en fungerande vardag med vänner, studier och arbete t.o.m., tyvärr inte alla.

    Maj-Britt Stordahl

    2009/12/03 at 10:22

  6. Jag bara skrev och skrev så det blev lite osammanhängande och den sista meningen skulle ha kommit högre upp i texten! Borde ju läsa igenom det jag skrivit innan jag sänder iväg den ut i cyberrymden.

    Maj-Britt Stordahl

    2009/12/03 at 10:26

  7. Maja, det stämmer det du skriver om att kampen för barnen är den viktigaste. Boken du nämner har jag liggande i min ”ska läsa”-hög. Sedan alltför länge. Det du skriver om samhällets skyldigheter har jag tänkt mycket på de senaste dagarna, då jag fått flera tydliga bevis (på sådant som drabbat andra)på att det är mycket kortsiktiga sätt att analysera verkligheten som nu ”har makten” över de styrandes tankar. Min kommun är en avfolkningskommun och den styrs av panikslagna politiker som vill verka säkra och handlingskraftiga – och ansvarsfulla – fast de borde tänka efter och tänka flera varv till istället. Men det är fyrverkeripolitik som gäller. Spektakulära turistsatsningar och jippon och evenemang som lyfts fram och basuneras ut medan skolan rustas ner och matta efter matta dras undan fötterna på personalen i alla kommunalt ägda/styrda verksamheter. Det är ruggigt. Och jag har inga illusioner om att Stockholms ska vara bättre men det du skriver om att själv skaffa fram terapier är trots allt beroende både av tillgång och ekonomiska möjligheter. Fast vi förstås har erfarenheten av att inte få någon som helst hjälp i Stockholm, känns det idag som en lite möjligare väg än att vänta på att kommunen här, igen ska göra ett drastiskt drag (som de gjorde förra sommaren då en skola stängdes under sommarlovet) och till exempel hävda att det inte behövs något extra alls för vår son, eftersom han medicinerar…

    Jag tycker just nu att jag hittat ett förhållningssätt som ger mig lite mera kraft men visst är jag också rädd för att väggen ska komma emot alldeles.

    Men det är ju en kamp också detdär med samvetet och skuldkänslorna…

    mollalena

    2009/12/08 at 12:48


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: