Välkommen till nya Bortom Tankar här: http://lchfhugskott.wordpress.com/

Om nya bloggen:

Tankar och kommentarer om LCHF, diabetes, kost och hälsa. OT från hugskottskörteln, när andan faller på. Om främlingskap och hemkänsla. Om föräldraskap och demokrati. Om vad som helst. Om livet.

Idag föll jag inte för krigsrubriken ”Mona vägrar erkänna Reinfeldts nya siffror” utan det som fick mig att frångå min princip att hålla mig borta från Expressen, var denna rubrik (som slogs upp stort på löpet också) ”Experternas 19 bästa tips mot hjärtsjukdomarna”. Helt inställd på  att det naturligtvis skulle vara konventionella margarin-fruktochgrönt-olivolja-experter, ville jag ändå läsa om det hade hänt något med Beceldyrkarna eller om reklamen skulle vara lika oförblommerad som den är bland t.ex. finska läkare och ”experter” var de än tillåts uttala sig.

Förvånadne nog säger två av fyra läkare att de inte undviker fett (visserligen står inget om vilket fett de inte undviker… men dock!)

Ordföranden i Svenska Cardiologföreningen; Lena Jonasson anser : ”Sötade produkter går bort, men jag är inte snål med fett. Maten ska helst vara lokalt odlad och av god kvalitet. Jag tar gärna ett glas vin i bland.”

Professor Joep Perk ”Äter hemodlat” och odlar bönor, squasch, gurka, kryddor och tomater tillsammans med sin fru. De äter mycket italienskt ochunnar sig gäran ett glas vin och en chokladbit. De bakar sitt eget bröd med solrosfrön, linfrön och valnötter.Han undviker inte fett och säger ”Fördelen med fett är att du blir mätt och står dig”.

Professor Eva Swahn säger att ” Bästa hälsotipset är att sluta röka” hon ”kör med mycket grönsaker och frukt” och pläderar för allmän måttfullhet både med sött och fett. Hon framhåller att ”En god köttbit och lite rött vin är en utmärkt middag”.

Den fjärde professorn är chefredaktör för tidskriften Svensk Cardiologi ochhan är den enda specialisten som säger att han undviker smör och skär bort allt synligt fett på köttet. Han tar en nubbe olivolja till frukost och äter mycket fisk. Han liksom Eva Swahn hoppar aldrig över måltider  och han koncentrerar sina viktråd. ”Vill man hålla vikten är det bättre att minska något på portionerna än att skippa lunchen. Tänk dig att du tar två potatisar istället för tre. Det blir 365 potatisar färre varje år”. Han dricker ett glas rödvin varje dag.

Alla framhåller i olika verisoner vikten av lustfylld motion, kultur, livsglädje och sociala kontakter.

Det var en positivt vinklad samling med råd, till friska människor. Det jag grubblar över är att den som håller i hjärtspecialisternas facktidning är den som tydligast sitter fast i det gamla fettskrämda paradigmet. Jag fastnar också i tankar kring att dessa friska läkare med makt, kanske tror på fullt allvar att deras livsmaximer räcker som kryckor för oss metabolt havererade typer med högt blodtryck, övervikt, lite diffusa symptom ”från hjärtat” eller på annat sätt inne i den apparat som älskar piller och moralkakor och att säga till oss som hunnit bli sjuka att ”lite måste man få unna sig”.

Hursomhaver skulle en bättre rubrik på artikeln och löpet ha varit ”TVÅ AV FYRA HJÄRTSPECIALISTER ÄR INTE RÄDDA FÖR FETT” med kanske citatet från Joep Perk som dårrad.

Lyssnar på Joan Baez om och om igen, utan minsta ironi:

Jag har ägnat en stor del av sommaren åt att få kontroll över mitt blodsocker. Det visade sig vara svårare än jag trott. Men efter att ha köpt egen sockermätare och bekostat mätstickor, som jag bränt av på 10-20 mätningar om dagen, i fem veckor och nu max tre gånger per dygn, vet jag mycket väl vad  jag tål. För att tappa vikt måste jag ligga på högst 5% KH-intag per dygn, snabbast effekt på vågen, blir det runt max 5 gram per dygn. För att få koll på sockret kan jag ligga runt 5% utan att blodsockret skenar. Vikten står då nästan stilla. Måttbandet visar långsam krympning oberoende av KH-procent.

Idag mäter jag inte maten, jag vet i stort sett vad jag tål men följer måttbandet noga, cyklar och går och tar tid och känner efter hur orken ökar.  Jag kommer att väga mig ibland, eftersom jag trots allt vill bli normalviktig med tiden. Just nu prioriterar jag att hålla sockret i balans och att även i fortsättningen slippa medicinera.  Vikten behöver inte rasa, bara den inte ökar.

Jag har läst en hel del i sommar och insett att jag inte har vad som krävs – ännu – för att försöka mig på att råda andra. Därför har jag börjat blogga mycket nära min egen navel och kring sockermätandet, på LCHF.se.  Jag finns där under en sporadiskt uppdaterad  blogg som heter ”Stick i fingret och färre kolhydrater”.

Jag räknar med att vidmakthålla min totala amatörism i kostfrågor ett bra tag framöver.  Och förr eller senare kommer jag att, mer eller mindre helt, skippa alias-bloggandet för att skriva i mitt eget namn.  Anonymiteten är inte på långa vägar, lika viktig för mig här i Stockholm, som den var i främlingstillvaron därborta i Västra Götaland.

Börjar få lite känningar av mitt eget esse IRL och det känns just nu som att vinna på lotto. Livet som främlingar knäckte oss inte! Det börjar kännas som om det gjorde oss starkare – även om priset var högt.  Utan LCHF, utan bloggar – mina egna och andras – och utan mina mejlvänner och på senaste tiden också Fejan, kan jag inte föreställa mig hur livet hade sett ut idag.

Kan inte låta bli att upprepa: Nu är vi i vår familj där vi ska vara!

Igår var vi på samma ställe som Stellan Skarsgård men jag är rädd för att varken vi eller han kommer att vara glada på nästa söndags valvaka – och fyra år framåt.

Jag sitter och laddar inför att min läkares chef ska ringa mig. Min läkare är på semester och jag brukar få blodprov tagna med några månaders mellanrum, för att jag inte går med på att lyda de råd jag får men ändå vill ha koll på hur det ser ut med de ”vitala” blodprovsmarkörerna (kolesterol, apo och socker) när jag nu har fått konstaterat att jag har dendär ärftliga faktorn som syns på apo-provet – om man tar hela, alltså apoA och apoB och kvoten + ett tredje, det som visar ärftlighet (att ha två bypassopererade hjärtsjuka föräldrar och många hjärtsjuka eller i förtid döda släktingar, är kanske ett mera uppenbart ”bevis” iofs) och det som enligt de amerikanska specialisterna är det enda värde som inte påverkas varken av kosten eller av statiner! Eftersom jag ratar de gängse kostråden, är statiner det jag får höra från läkarna, att jag absolut borde ta, annars… (!)

Dehär blodproverna cirka var sjätte månad, är det enda min vårdcentral kan ”bjuda på” och första gången jag lyckades tjata mig till att apo-provet togs, var i oktober 2009. Då kunde min läkare inte analysera svaret och bad mig googla! (Vilket jag ju gjorde innan och fortsatte med efteråt). I mars togs ett nytt prov men då hade läkaren inte satt sig in i vad en kvot är (!) eller något annat om apo-provet, så då beställdes bara Apo A!!! Väldigt fiffigt!

Nu när jag ska flytta mina papper till Stockholm (ville avsluta en del för sonens räkning på Sahlgrenska innan vi klippte de formella banden till Västra Götaland. Maken och dottern är sedan början av maj stockholmare på riktigt p.g.a. dotterns gymnsieintagning och vi andra följer efter inom en vecka.) bad jag om ett nytt blodprov i samband med att jag hämtar ut mina journaler (mest för att få ett helt apo-prov, resten av provet som togs i mars kan duga som startpunkt för en ny  läkare till hösten). Jag vill ha ett hyfsat färskt provsvar med mig när jag ”jagar fram” en ny (hoppeligen hjärt-)läkare till hösten och jag vill veta om något har hänt sedan i mars. Jag har varit ”duktigare” med kosten nu i ett antal veckor och vill ju också därför veta om det visat sig på proverna. Jag förklarade noggrant varför jag behövde det och vad som blev fel med att bara ta ett ApoA-prov och sköterskan anade inte att det skulle bli problem. Men så var det alltså en liten iskall bosso-grosso-typ som chefar på vårdcentralen under sommaren. Och hon sa nej. Utan förklaring. Fel person att låta bli att motivera sig inför, råkade hon ju på.

I min vrede över eländet slängde jag en kaskad av ord över sköterskan, bad om ursäkt för att jag gav mig på pianisten och fick en extra telefontid inbokad med läkaren.

Vårdcentralen här är inget vidare … men det stämmer väl för alltför många vårdcentraler i detta läkemedels(företags)förlamade land. Diabetessköterskan har jag tjatat om till förbannelse men jag kommer att trycka hennes dumma svar i halsen på dendär läkaren som ringer idag också. Ingen ska idag i Sverige, opåtalat, påstå sig vara ”i lag förbjuden” att hjälpa och stötta en patient som väljer att – med ganska kännbar och mätbar framgång nota bene (!) – kostbehandla sin sockersjuka med hjälp av LCHF.  Det vore det självklara att hon hjälpte mig med sockermätare och stickor på recept och att jag precis som de som väljer det nu så etablerade naturalförloppet med hjälp av medicinering, skulle få hjälp att undersöka vad jag tål, hur mitt blodsocker reagerar en och två timmar efter måltid och att kanske få koll på hur sockret beter sig på natten och sådant. Visst kan jag tänka att jag mår bra och att det är bara rena rättshaveristbeteendet att kräva ditt och datt, när man ändå klarar sig själv så bra. Men min ärftlighet är så stark – och släktens oro så (smittsamt) stor, för att jag ska påskynda mitt frånfälle genom att misshandla mina ådror, som jag gör när jag varken äter mediciner eller margarin för att hålla mig vid liv.

Jag har lyckats pressa mig till dehär blodproverna nu i drygt två år och en remiss till undersökning angående ett ben som av oförklarliga/oförklarade skäl har mycket dåligt lymfdränage och därför svullnar enormt under knäet (skitkul med en stock till höger och ett riktigt snyggt ben till vänster, på samma människa och ganska trist att behöva gå med stödstrumpa för att hålla ihop benet och för att inte behöva börja släpa på det tunga benet). Som tur var hamnade jag i händerna på en kärlkirurg i Skövde, som jag lyckades övertyga om att det är fel att ge sig med ett ”vet inte” förrän man uttömt alla möjligheter att undersöka och ta reda på, allt som går att få reda på.  Vi närmar oss nu ett slutligt ”vet inte varför men vet i alla fall vad” (med möjlighet till recept på bättre stödstrumpor än de dyra och kortlivade/dåliga som man hittar på egen hand) och jag tar med mig journalen därifrån till Stockholm. Hade jag suttit kvar i vårdcentralens rävsax med benet hade jag (väl fått gnanga av det, hihi, och) inte vetat mera än att många av mina hjärtsjuka släktingar har haft ben som inte varit ett par utan levt varsitt liv, varav det ena som uppsvullet. Nu vet jag att det knappast (men eventuellt) kan ha med hjärtat att göra men det kan lika gärna vara helt oavhängigt av den övriga cirkulationen och bara en lokal skada som inte går att förklara. Hårklyverier, men bättre än att ha ensam vårdnad över hela det diffusa orospaketet. I Skövde kanske jag skulle komma vidare till undersökning av hjärtat men genom Annika Dahlqvists blogg vet jag nu vart jag ska vända mig för att få hjärtat och alla kärlen från mellangärdet uppåt, kollade, om jag betalar själv. Väljer att söka mig till den varianten.

Under mina fyra år här har jag belastat vården tämligen blygsamt och bara det att jag inte valt att få medicinbehandling av min diabetes, måste ha sparat in kostnaden för blodprovstagandet, så att jag varit en ”lönsammare” patient än alla de som måste få hjälp  med att ”ställa in” sin sjukdom efter medicinen, istället för att få hjälp att odla sin förmåga till relativ ”friskendom” och till att vara relativt symptomfria diabetiker, så länge som möjligt.

Ja jisses!

Utan tvivel är man inte riktigt klok!

Det är märkligt hur lätt det är att falla in i ett nästan helt blogglöst tillstånd när hela familjen är samlad och ledig tillsammans.

Jag fortsätter mitt pluggande och ju mera jag läser desto mindre kan och vet jag säkert. Massvis att läsa kvar innan jag vågar ”öppna mun” igen.

Vi bor nu i Stockholm igen och det är förstås inte – när skulle det nu vara det – ”bara att” plocka upp ”det gamla livet” och fortsätta där vi lämnade stockholmsvardagen sommaren och hösten 2006.

Vi är både gamla och nya här, men – faktiskt – lyckliga och nöjda, än så länge, med de steg vi tog när vi flyttade och de steg vi tagit för att ta oss tillbaka.  Det ser ljust ut just nu.

Vi vuxna har semester till 1/9 (= produktions- och förberedelsetid men inga beställarmöten eller uppdrag) och barnen är lediga tills deras skolor börjar, i mitten av augusti.

Ser med fasa fram emot att valet i höst ska cementera dagens kalla samhällsanda men hoppas kunna bidra på något litet vis till att det inte blir så.

Ha en riktigt skön sommar du som ännu hittar hit! Hoppas vi ”ses” i höst. Om inte förr.

Fridens och fröjdens!

Vår pojke har fått plats i den skola som vi helst ville att han skulle få gå i. Vår dotter har garderat sig i sin gymnasieansökan med alternativ 4, 5 och 6 på motsvarande program men med något lägre medianpoäng än i de två populära högpoäng-skolor, som hon sökt som första, andra och tredje alternativ.  Till de tre första alternativen är hon behörig att söka och ligger över den preliminära nedre poänggränsen i alla tre fallen och på tvåan och trean sammanfaller hennes julbetyg med medianpoängen. Någonstans kommer hon in och hon blir nöjd vilken skola det än blir. Hon är redan skriven i Stockholm liksom hennes pappa, sonen och jag väntar tills vi varit på ”slutbesiktning” på Sahlgrenska innan vi flyttar våra papper. Men senast när skolan börjar 18 augusti är vi alla officiellt stockholmare på pappret också,  inte bara i hjärtat.

Det var dags att vi fick lite flyt anser jag; och klappar mig själv lite på axeln över att jag inte gav mig utan ringde och ringde och skrev och skrev till rektorer och beslutsfattare inom utbildningsförvaltningen och frågade och frågade vänner och bekanta.

Sedan i måndags har jag dessutom lyckats strama till mitt ätande, så att jag gått ner 1,3 kg tills idag.

Nu börjar avyttrandet och slängandet av överlopps bohag, prylar och ”clutter” på allvar. 15/6 går sista flyttlasset med det sista som går in i vår lilla lägenhet (nästan enbart böcker och bokhyllor och en del ”pottor och pannor” och glas och porslin). Hoppas kilona lämnar kroppen i samma takt som stressen över att vara ägd av sina prylar och sina alltför stora omständigheter börjar lätta.

Tills vi packat flyttlasset och burit in det i lägenheten, i veckan efter skolavslutningarna, kommer jag att fortsätta med mitt pluggande och ungefär mitt nuvarande matintag.  Men jag kommer inte att blogga om det, utan jobba på mitt eget presentationsmanus, som blir eller inte blir något jag försöker dra igång någon form av verksamhet till våren 2011.  Men dehär veckorna då vikten drog iväg i höjden igen, blev jag ännu mera än förut, övertygad om att jag måste sila allt genom mig själv och skaffa mig egna hängslen och livrem i kunskapen och det viktigaste måste jag kunna ”som ett rinnande vatten” med mina egna ord.

BLOGGPAUS här alltså – till mitten av juni. Ha en skön försommar och lycka till med vikt och hälsa under den hektiska tiden med många fester och uppvaktningar,  som brukar skapa både lycka och stress såhärårs.

Jag tar upp kampen för att lätta på stressen och hoppas att Fetsmart ska göra ett fint Göteborgsvarv och få till ett fortsatt lyckosamt motionerande och klara av att fortsätta gå ner under 100 och vidare neråt.

Och jag hoppas Birgitta kommer till final med sina champinjoner!

Fridens och fröjdens!

Nu börjar jag med matdagbok (igen) idag och sätter bloggen på fortsatt veckopaus.

Just nu är jag mera missnöjd med mig själv än jag varit sedan jag började med LCHF i februari 2008. Och jag har nu gått upp 10 kilo (samma kilon om och om igen men de fem ”översta” känns värst) sedan hösten 2008 och tre sedan jag ökade på kolhydraterna en aning. Det är något som inte stämmer. Jag kan tänka mig att de tär nötterna och yoghurten och smetanan och keson.

Jag tar bort dem och så får jag se. Just nu känns det som om jag varit på gödkur och det har jag ingen som helst lust med.  Jag står hellre och stampar – fast att möta sommaren med denhär vikten känns deprimerande, särskilt om den ökar i denhär takten.

Luften har gått ur mig – och ersatts med pålagrade stresskilon.

Jag ska nu anmäla mig till kryssningen till Jamaica om ett år, tror jag nästan kanske . Om jag bara hittar rätt på hur jag ska betala första inbetalningen och se till att få enkelhytt. Och leta rätt på andra nordbor som anmält sig. Det vore trevligt att flyga i grupp – både för eventuell grupprabatt och för sällskapet.

Men trevligast av allt vore ju att få börja gå ner lite igen….

Florida here I come…hoppas jag! En vecka kvar att bestämma sig om man vill hinna med på billigaste biljetten – och jag vill! Om jag vill! Drömmer om att flyga i grupp med andra nordiska LCHF:are men är itne främmande för att fara solokvist.

Vilken morot för nästa vinters jobb – och studier! Ja eller morot förresten…dem äter ju inte jag längre.

Något att se fram emot och drömma om är det hur man än vrider och vänder på det.

http://tv.expressen.se/noje/1.1977562/for-tjocka-for-att-bli-med-barn

Tänk om de kunde våga sig på LCHF och att läsa om botad infertilitet som Sten Sture Skaldeman skriver om. Istället för att låta sig förnedras offentligt och sannolikt inte ens ha större chans att bli gravida endast genom själva viktnedgången, den som i längden ändå blir högst eventuell. Grundproblemet återkommer alltför ofta, när det handlar om livsstilsförändringar, om de inte har något alls med det vanliga livet att göra.

Sorgligt att kunskapen om barnlöshet ska vara så inriktad på att fixa problemet tekniskt men inte människorna som har det. I många fall är till exempel barnlöshet kopplat till PCOS (Polycystiskt ovariesyndrom) och PCOS innebär ofta att man blir överviktig. Då kan man ju springa hur många maratonlopp som helst utan att hormonerna ”fixar till sig” – om man driver sig på helt fel bränsle.

LCHF kallas också hormonell viktminskning/viktnormalisering och har visat sig (i anekdoter förvisso, men många) leda till hormonell normalisering för många, som faktiskt blivit gravida.  Min egen tid med PCOS och endometrios var som värst under 70-80-talen, då de nuvarande kostråden såg dagens ljus och skulle trummas in i det ignoranta folket, på alla tänkbara vis. Jag gick med en knapp handfull överflödskilon på  kroppen (som jag nästan bantade bort)  plus alla de enorma problem som följer med PCOS och endometrios (och IBS, fast nu i efterskott kan jag ju undra vad som var vad i den härva av magont som styrde livet). Jojobantning och meningslösa vandringar till infertilitetsfabriken på Huddinge sjukhus blev ”livet” i många långa år.

Det var också då som IVF var kokhett men ännu i sin linda. Lagrar låg där och bara väntade på att bli skördade av karriärsugna läkare. Barn skulle skapas i glasburkar, vem skulle komma först? De pojkar – och flickor (den vidrigaste läkare jag mötte under dehär åren var kvinna) – som utbildat sig till läkare på sextiotalet eller senare, de som fått kunskapen om kroppen och kunskapen om kosten, fullkomligt frikopplade från varandra. De som lärde sig att tro blint på vetenskapen och glömma (eller nästan skratta åt) den beprövade erfarenheten. Kalorier in och kalorier ut och spring för livet och skyll dig själv eller skärp dig, det är nog prykiskt. Kroppen är ett mysterium, vi vet inte vad som beror på vad men vi forskar efter mediciner och vi karvar och står i. Lika mycket hade de fått lära sig att kroppen består av enskilda delar och inte är en helhelt. Det blev så omodernt att se kroppen som ett  enda sammanhängade system, det man såg var en massa självständigt fungerande processer (jag vet, det är lite rått men min egen anekdot innehåller så många stollar, som suttit och muttrat goja in i sina diktafoner, att jag utan namns nämnande vågar vara lite, lite, för elak). I mitt minne ser jag dedär läkarna som satt och kläckte teorier och pratade strunt och delade ut tempkurvor, som varje gång hade absolut noll betydelse för något i en PCOS-menscykel i en mage där slemhinnor växte ihop lite hur det hampade sig, lite överallt.

Självklart känner jag en stor sorg när jag ser att människor i något som liknar min gamla livssituation leds in i ett experiment, som ingen vet något om – som bot mot själva soten, alltså barnlösheten. När nu annan kunskap och kanske rentav vetenskap och åtminstone beprövad erfarenhet finns att tillgå. Jag har skrivit om det förut och kommer säkert  att återkomma till det många gånger ännu, men när jag började med LCHF i februari 2008, försvann alla magkrämpor mycket snabbt och menstruationerna upphörde efter sex månader. Jag var en bit inne i den normala ”klimakterieåldern” då men sedan jag adopterade mitt första barn 1996 hade menscykeln varit hyfsat normal (!) om än mycket smärtsam från och till och cystor och polyper fick skrapas bort ännu en bit in på 2000-talet. Endometriosen verkar däremot ha lugnat sig, redan innan jag började med LCHF, fast det finns sannolikt en hel del sammanväxningar kvar. Några av de vanliga klimakteriebesvären har jag inte känt av och varför skulle jag nu inte tänka att det är på grund av kosten?

Tidigare har jag mest tänkt att det var min IBS som försvann, ”som genom ett trollslag” med LCHF-kost, men nu kan jag mera tänka att hela min lugna, smärtfria, välfungerande mage också beror på att de hormonellt styrda sjukdomarna fick sin sista smörjelse och gav upp andan i samma veva.

Jag är så lycklig över att ha fått mina barn på det sätt som de kom till mig och det finns ingen sorg kvar, över de ofödda biologiska barnen. Faktum är att sorgen i alla år mera handlade om att bearbeta vårdens misshandel av mig, än att ens komma så långt som till att tänka på att det faktiskt skulle bli barn, tack vare någon av alla märkliga åtgärder och alla ovetande huvudskakningar som sitter där i minnet och vägrar blekna.

Det är den aningslösa säkerheten, som hela tiden var så genomskinlig i sitt totala famlande och så sårande i sitt eviga återgående till ruta ett, utan en tanke på att jag faktiskt passerat den för länge sedan och att det visat sig var fel ruta, om och om igen…för att det var ju alltid första gången för varje stjärndoktor in spe, som fick chansen att titta i min journal utan att fördjupa sig…

Hade någon dedär åren börjat prata om att skippa (hjärnans bränsle,) kolhydraterna och börja äta (kolesterolstinna) ägg, (livsfarligt) smör och (äckligt) fläsk, hade jag förstås inte kunnat lyssna på allvar. Men att det idag skulle vara nödvändigt att famla och dårbanta och hoppas och kämpa, när faktiskt en annan väg finns, som man hur lätt som helst, kan pröva i sitt eget kök och i sitt eget sovrum..då vill jag inte att det ska finnas unga barnlösa som går in i samma elände som vi gjorde en gång. Ingen möda borde sparas när det gäller att peppa och tipsa barnlösa om att den möjligheten faktiskt finns – också!

Det kan inte finnas några som helst garantier men det kan inte bli annat än lättare att bära motgångarna om man får den slags välbefinnande i kroppen som man faktiskt får med rätt kost.

Ett inspirerande tillägg från Andreas Eenfeldts senaste resa i LC-USA:

http://www.youtube.com/profile?user=eenfeldt#p/u/1/PRAwgdvhWHw